252 KUNG CARLS ERKÄNNANDE ÅÄT SKARPSKYTTESAKEN. af de otaliga i den vägen vilja vi anföra hans besök i Bäckebo i Småland den 18 sept. 1864, då han var på resa till Kalmar och Öland för att jaga. Skarpskyttarne af »12 kompaniet» af Kalmar och Möre förening voro uppställda till parad. Kungens vagn stannade midt framför linjen, som då skyldrade gevär. H. M. steg ur vagnen, gick bort till befälhafvaren och gjorde sig grundligt underrättad om allt, som rörde ortens skytteförhållanden, huru stor styrka kåren räknade, hvad chefen hette m. m. Sedan frågorna blifvit besvarade, befalde han befälhafvaren kommendera »i armen gevär», sedan »hvila gevär» samt slutligen »för fot gevär». Därefter talade kungen åter vänligt med befälhafvaren, uppmanade honom att låta skarpskyttare förstå, huru viktig och ädel deras sak var, hvarefter han tackade truppen för den visade uppmärksamheten. Något liknande skedde dagen efter i Högsby i Emådalen, där 300 skyttar paraderade för kungen, som från det öppna fönstret åsåg kårens rörelser och högt yttrade sitt välbehag öfver dess hållning och öfning i vapenföring. Ännu i dag kan man på resa i dessa trakter få höra, huru kung Carls särskildt vid detta tillfälle visade intresse allt jämt lefver i glad hågkomst hos befolkningen. Carl XV var alltför ärlig och naturlig för att någonsin kunna hyckla ett intresse eller en välvilja, som han ej kände. Det är därför med fullt skäl vi påstå, att ehuru skarpskyttesaken aldrig för honom blef den hjärtesak, som den var för så många andra af Sverges främste män, den dock till slut — såsom varande ett uttryck af svensk stämning — vann hans erkännande ehuru ej hans sympati på långt när i samma grad, som de krigiska rörelser, hvilka vid denna tid fyllde äfven vårt land med spänning och oro, och af hvilka skarpskyttesaken i själfva värket, som sagdt, endast var en följd. Vi åsyfta krigen i Italien, Polen samt Danmark. * När man betraktar försvarsfrågans gång under de tjugo sista åren, vidare när man onekligen måste konstatera ett sjunkande försvarsintresse hos 1880-talets Sverge i jämförelse