KUNG CARL OCH SKARPSKYTTESAKEN. SLUTORD. 253 med den glödande fosterlandsandan hos 1860-talets svenskar, tvingas man understundom att fråga: är månne ej — osktadt hans brinnande nit för försvarsfrågan och trots det delvis berättigade i hans klander af den fria folkbeväpningen — hos Carl XV själf och hos den militära åskådning, han representerade, on svaghet till finnandes, som åtminstone till någon del orsakat just det aftagande intresset för landets försvar? Är det icke möjligt, att den hos mången allt för kritiska och kyliga stämningen mot den, icke ur yrkesmilitärernas led, men ur folket själft framsprungna frivilliga försvarsorganisationen, skarpskytterörelsen, värkat afkylande, slappande med hänsyn till nationens känsla af försvarets plikt? Låg ej i denna rörelse, trots dess fel och svagheter, dock ett frö, som bättre kunnat och bort tillvaratagas? Månne man på samhällets höjder till fullo uppmärksammade och senterade den hänförelse, som samlade omkring 40,000 man frivilliga under fanorna och som, kärleksfullt vidmakthållen af regering och militära fackmän, måhända skulle kunnat utvecklas till en pelare för Sverges försvar, åtminstone alltid kunnat såsom folkopinion bilda underlag, resonnans för ett mera utveckladt försvarsväsen? Må andra, mera kompetenta än vi, härpå svara? —— ——