v57 EN ARTIKEL I AFTONBLADET. 257 Aftonbladet hade nämligen i början af januari 1866 innehällit en serie artiklar rörande frågan om landtförsvarets ordnande, i hvilka den kgl. propositionen ogillades. Den 19 februari samma år finnes en motartikel införd, hvilken med goda skäl påstås vara af konungens hand. På samma gång den bemöter det ofvannämda klandret mot förslaget, påminner den lifligt om stil och uttryckssätt i kung Carls förut omtalade lilla skrift. Artikeln slutar med följande ord: »— — — Låtom oss strida med öppet visir! Motvilja för lottdragning, detta för oss nya utskrifningssätt, är hvad som döljes under många fraser. Jag fattar detta liksom allt motstånd mot något nytt. Men med det framåtskridande svenska nationen visat i odling och praktiskt förstånd, skall det ej kunna skingra fördomen? Vi hafva nyss slagit världen med undran, då vi lugnt och med sans tillvägabragt en stor reform; skulle vi då intagas af fruktan för något, som Danmark och Norge, de tvänne fria brödrafolken, åvägabragt, och som hela Europa måst använda, emedan alla andra sätt befunnits omöjliga! Vi äro vanligtvis ej sena att följa andra länders bruk och nya erfarenheter; äro vi därför mindre goda svenskar? När tanken på själfförsvar blifvit så högt uttalad som i den frivilliga skarpskyttesaken, erkänd öfver allt i riket; när dess befordrare kunna för sina landsmän af egen erfarenhet bäst bevittna nyttan, nödvändigheten af öfning i vapnens bruk; när den materiella utvecklingen visat sig kräfva och äfven erhållit så stora bidrag af staten, då är det väl också tid att upphöra att betrakta arméen endast såsom en kvantitativ massa, då är det tid att ej braska med ord, utan se till, att hvad man har må blifva dugligt och godt. Och till er, som frukta dessa stora laviner, hvilka i skepnad af främmande härskaror på tallösa skepp skulle öfversegla den våg, som sköljer Sverges stränder, till er ställer jag den fråga: Hvarför glömmen I våra norska bröder? Skola ej dessa komma att förena sig med oss i det gemensamma intresset, den gemensamma faran? Skall ej den järnväg, som nu utsträckes mot nordväst, hädanefter gifva dem tillfälle att lämna det bistånd, som de väl alltid önskat, men ej förr skulle i lika grad kunnat gifva.: 17