258 ARMÉFÖRSLAGETS FALL 1865. Jag slutar här, ty jag är förvissad, att det rätta, det sant förnuftiga skall och måste segra.» Den 19 april afgaf det »sammansatta lag- samt allmänna ekonomiutskottet» sitt utlåtande rörande den kgl. propositionen, och detta tillmötesgick den samma i alla hufvudpunkter. Men den allmänna meningen i riksdagen var icke lika gynnsamt stämd. . Det var framför allt lottningen, »blodslottningen», som vållade stor oro, isynnerhet i bondeståndet; riksdagen, den sista ståndsriksdagen, ansåg äfven riktigast vara att hänskjuta den omfattande frågan till den nya representationens båda kamrar. I förbigående sagdt, besannades redan under denna diskussion kung Carls fruktan, att skarpskytteidén skulle komma att innebära en fara för hans egna planer om försvarets ordnande. Särskildt inom bondeståndet ansåg man nämligen, att utom näringslifvet, framför allt jordbruksnäringen, äfven den frivilliga skarpskytterörelsen skulle komma att genom det kgl. förslaget hämmas — ty »nog kunna vi gå man ur huse för att försvara fosterlandet», yttrade en af de främste representanterna för detta stånd. Och man ansåg, att man genom vapenöfningar i skolorna, den frivilliga skarpskytterörelsens understödjande samt måhända någon liten tillökning af beväringsöfningarna kunde erhålla ett tillräckligt starkt försvar, så att indelningsvärket — just kung Carls ögonsten — kunde afskaffas. Slutet på allt blef dock, att stånden förenade sig i ett skrifvelseförslag till K. M:t med anhållan om ett nytt förslag till en kommande riksdag. Året 1866 med de hastiga krigsrörelserna i Tyskland, Preussens med »järn och blod» skapade nya maktställning, flera tyska småstaters införlifvande med detta land — allt detta förbjöd det nyvaknade intresset för försvaret att åter slumra in. Preussen hade under de senaste båda krigen, som grundlade dess makt, visat, att det ej erkände rättvisans kraf,