SYMPATIER FÖR FRANKRIKE. 311 Så t. ex. yttrade tidningen »Espérance» i Genèeve 1860, att »Danmarks förening med Sverge och Norge, äfvensom Finlands återtagande från ryssarne utgöra det stora målet för skandinavernas önskningar. Dessa kunna dock aldrig förvärkligas utom medelst den närmaste förbindelse med Frankrike.» »Vår världsdels hopp såväl som öde», kallade vid denna tid en af Sverges främste skalder, Talis Qvalis, Frankrike, som allt sedan 1855, då »österns» öfvervälde i Europa stäcktes, där glänste på första platsen. Men ehuru man i Sverge hade sina förhoppningar och sympatier riktade emot själfva det franska folket, så hyste man — i motsats till skalderna, som då nästan alla voro napoleonsdyrkare — på många håll hvarken någon särdeles tillit till eller entusiasm för dess käjsare. Då t. ex. denne i början af år 1860 utsände sitt uppseendeväckande »fredsprogram», sin bekanta frihandelsskrifvelse om ekonomiska och handelspolitiska reformer, hvilken i England hälsades som uppslaget till ett nytt Augusti-tidehvarf, afbildade man i svensk Hustrerad Tidning dess upphofsman såsom igelkott: hvarje tagg är en bajonettspets; från hans mun utgår den bekanta frasen: »l’Empire c’est la paix», och Aftonbladet förklarar hela den napoleonska frihandelsidéen vara en fint »af den sluge kalkylatorn i Paris, som på den brygga han med sitt demokratiska frihandelsförslag byggt mellan sig och sina motståndare inom Frankrike skulle få se det missnöjda demokratiska partiet tåga öfver på käjsardömets sida». Frihandeln tillhör den demokratiska principen, och det är betecknande nog, att äfven den under Carl XV:s regering gjorde sig gällande i Sverge. Franska traktaten afslöts nämligen 1865 och bifölls af riksdagen 1866 efter väldiga debatter. Att kung Carl däremot hade personligt förtroende till käjsar Napoleon är välbekant, liksom ock att han i denna sin tillit blef grundligt besviken, då han väntat sig dennes understöd i den skandinaviska frågan. Det är dock lätt att förstå kung Carls sympati för den franske »sfinxen», för hvilken hela Europa vid denna tidpunkt böjde sig. Den härrörde först och främst af glansen kring napoleonsnamnet. Carl XV:s franska härkomst visade sig ej