312 CARL XV OCH SNAPOLEON HI. minst däri, att för honom »la gloire» var det skimrande kungamål, som framför allt hägrade för hans sinne. Och det är, som sagdt, just detta skimmer, hvilket allt sedan Napoleon I:s dagar hvilat öfver napoleoniderna, som väcker hans beundran. Hans farfar var en af länkarne i den napoleonska trollringen, och att han sedan ställde sig emot sin forne både kamrat och käjsare, har dock ej hindrat, att de krigiska traditionerna från farfaderns första ärorika lifsskede hänvisade Bernadotterna till Frankrikes land och napoleonskt käjsardöme. Oscar I:s franskvänliga politik hade hans äldste sons fulla sympati, och dennes vänskap för den nye käjsaren med napoleonsnamnet möttes alltså ej af några politiska hinder. Kung Carl påvärkades naturligtvis äfven af den glans, som från hofvet i Paris utstrålade öfver Europa — detta hof, där skönheten härskade och af hvars frivola ton kung Carl, sanningen att säga, icke häller bortstöttes. Segrarne på Krim, vid Magenta och Solferino hade återväckt klangen i det franska krigarnamnet. Kung Carl var ej nog realist för att tum för tum kunna pröfva den tvetydiga halten af denna stormakts glans; han var ej nog etisk för att kunna se tomheten i det lysande hoflifvet; han hade ej nog skarp blick för att upptäcka, att på den preussiska örnen höllo de vingar på att växa ut, som inom kort skulle kasta så djup skugga öfver detta stolta Frankrike. Han erkände icke eller ville aldrig erkänna genialiteten hos den man, furst Bismarck, som under käjsar Napoleons glansdagar sade denne vara »dum och sentimental» och »i besittning af helt måttlig intelligens», den man, som efter Frankrikes käjsare skulle taga Europas öde i sin hand. Carl XV kände en fransmans hela medfödda antipati emot detta Preussen, för hvars reala, ehuru ej så skimrande kraft han ej ens efter 1870—71 års segrar ville öppna sina ögon. Det fanns dessutom hos Louis Nåpoleon ett drag, som helt visst gjort ett outplånligt intryck på kung Carl. En historieskrifvare har på ett ställe 1 omnämt ett samtal, han haft med Carl XV angående 1830 års franska revolution 3 Junius, »Carl XV», del II, sid. 284.