KUNG CARLS INTRESSE FÖR OFFENTLIGA SAMLINGAR M. M. I PARIS. 321 vidare en stor revy på Marsfältoet med 56,000 man — ett skådespel, som säkert föll honom mera i smaken än något annat. Härunder dekorerades han af käjsaren med den i Frankrike i synnerlig helgd hållna »médaille militaire», hvilket förut icke vederfarits någon annan utländsk furste än Victor Emanuel; detta torde utan tvifvel därför kunna anses gälla såsom bevis på ett särdeles godt förhållande mellan de båda monarkerna. Att kung Carl äfven under detta parisbesök visade lifligt intresse särskildt för Louvrens och Luxembourgs tafvelgallerier, faller af sig själft; redan kl. 8 om morgnarne infann han sig för att i ostörd ro få beundra de där samlade konstvärken. Äfven andra konstsamlingar, muséer, kyrkor, offentliga byggnader och industrietablissement besöktes af honom, hvarvid han ofta förvånade de förevisande direktörerna genom sin stora sakkännedom om allt, som rörde konst m. m. På samma sätt förvånade kung Carl fransmännen vid besök i »musée d’artillerie» med sin sakkunskap i hvad som rörde äldre och nyare vapenslag, »i det han ofta redogjorde för de olika krigsinstrumentens uppkomst och utvecklingshistoria, från hvilka länder de förskrefvo sig, huru de användts m. m. d., och angaf konungen ej sällan de källor, ur hvilka han hämtat sina upplysningar. — — —» Detta i korthet om kung Carls märkliga och mycket omtalade besök i Paris 1861 . 1 I förbigående vilja vi anföra några för Carl XV synnerlizt betecknande drag från detta besök. Under en af de många utflykter till fots, som så mycket behagade honom, enär han då obemärkt och inkognito kunde blanda sig i folkvimlet och njuta af sin personliga frihet, blef han en gång igenkänd af några landsmän, hvilka på öfligt sätt djupt bugande ville betyga monarken sin vördnad. Denne häjdade dem emellertid med utropet: »För tusan, inga komplimenter! Här är jag inte längre kung!’» Upptäckte han under dessa promenader händelsevis någon bekant svensk, fick denne sällan gå förbi utan att anropas, och samtalet rörde sig vanligen då omkring Paris och Stockholm. Jämförelserna mellan de båda städerna utföllo, hvad konungen beträffar, vanligen till den senares fördel, hvarvid han ibland tillade: »Ja, jag är kanske en allt för inkarnerad stockholmare!’» Mer än en lustig scen bevittnades, då landsmän, som sorglöst vandrade på de folkuppfyllda gatorna, väcktes ur sina tankar genom ett kraftfullt slag på axeln af konungens hand. — — 21