332 KUNG CARLS FRANSKA SYMPATIER DELADES AF HANS FOLK. sympati, något som föranledde Aftonbladet att i sin tur utbrista, att detta vore »en storartad lögn — — — då det är visst, att af hvarje tusental personer i vårt land 999 med sina sympatier äro på fransk sidar. Och däri torde Aftonbladet nog hafva haft rätt. Själfva Posttidningen var ytterst bitter emot Tyskland. Det missöde, den råkade ut för, hade dock ej särdeles angenäma följder hvarken för den själf eller för kung Carl. Tidningen hade nämligen bland annat yttrat något om, att tyske käjsaren, som vore, snart sagdt, en röfvare och bandithöfding, hade i spetsen för preussarne, en rofgirig nation, inbrutit i la belle France! Detta upptogs helt naturligt illa i Tyskland, särskildt sedan en tysk tidning berättat, att svenska posttidningen »giebt sehr bestimmt die in schwedischen Regierungskreisen herrschende Stimmung an». Posttidningen måste själf förklara, att med undantag af den officiella afdelningen och de meddelanden regeringen tid efter annan genom densamma lämnade allmänheten, ägde regeringen ingen delaktighet i eller ansvarighet för, hvad i öfrigt förekom i tidningen. Detta kostade dock posttidningen för alltid dess årliga statsunderstöd af 10,000 rdr och nödgade Carl XV till den förödmjukelsen att genom sin minister i Berlin, Due, bedja preussiska hofvet om ursäkt. När Frankrike till slut fullständigt dukade under, kom underrättelsen härom såväl öfver nation som öfver kung såsom ett nästan bedöfvande slag, ehuru den öfvertygelsen dock lefde hos båda, att det svåra tidsskifte, detta land hade att genomgå, skulle gifva en ytterligare bekräftelse af Bérangers ord: Le sang français des grandes destinées Trace en tout temps la route au genre humain. Kung Carl kände och såg äfven i detta stycke som en svensk man, som en son af sin tid.