RYSSPOLITIK I BARNKAMMAREN. 333 9. Carl XIV:s våning fanns en stor eldskärm, hvarpå en tafla var målad, föreställande några kossacker 1 til näst. Framför denna stod ofta den äldste sonsonen, den nya ättens förstfödde prins och blifvande hufvudman, knytande sin lilla hand och med det harmsna utropet: »Ja, jag skall ge’ dem, de ryssarne!» Litet anade den lille prins Carl, hvad dessa ord, uttalade just af hans barnaläppar, i själfva värket inneburo eller rättare hvad den känsla betydde, som dikterade desamma. Den betydde, att Sverges blifvande konung allt från sina tidigaste år nästan instinktlikt bar inom sig något, som vid denna tid kanske framför något annat utmärkte Sverges befolkning, nämligen den genom 1809 års olyckor och Carl Johans politik af år 1812 så lifligt väckta och djupt rotade harmen mot Ryssland; den betydde, att han allt från barndomen växte upp till en soensk man med svenskt intresse och svensk blick på ställningar och förhållanden. Det är möjligt, att den oförbehållsamhet, hvarmed han äfven i detta hänseende öppet visade, hvad han tänkte, gjorde sitt till att något isolera honom från hans egen familj, där allt slags oförsiktigt blottande af tankar och öfvertygelse ej gärna sågs. Säkert är, att det uppträde, till hvilket han vid tolf års ålder gaf anledning midt under en parad på Ladugårdsgärde, inbragte honom åtskilligt obehag. Det var 1838, då Stockholm besöktes af Zar Nikolaus, som åtföljdes af tvänne söner, yngre bröder till den blifvande Alexander II.