POLITISK ÅSKÅDNING OCH HISTORISKA MINNEN. 335 land som hans politiska tänkesätt gent emot Tyskland, hvilket land han skulle hafva ansett hindrande för den nordiska helstatsidéen, för en karolinsk storhetstid i ny form för Sverge. Huru som hälst, hans kärlek till och intresse för historien voro alltid stora, och dess studium har med all säkerhet varit i högsta grad betydelsefullt för hans personliga utveckling i politiskt hänseende. På första bladet i en af sina anteckningsböcker har han kallat historien en skådebana, »hvarest alla de hädangångna uppstiga ur sina grafvar och träda fram för våra ögon, belysta af sanningens sol. — — — De liksom förmana oss att vakta oss för de fel, de begingo, de liksom vilja upplysa och belära oss att nå det goda, det sanna — — —» Detta är betecknande för hans uppfattning, af hvilken följde en varm kärlek till hans lands alla historiska minnen: »Stora minnen», skrifver han sålunda på ett annat ställe, »mana till stora handlingar; de innebära stärkande exempel, och ett folk, som äger ärofulla minnen, skall åter blifva stort, om det rätt föres; minnet tager vid handen den, som vill föra folket framåt — — —» Han ansåg alltså, att de historiska minnena ägde en själfbevarande kraft både för nationen och den enskilde. Och det var ej häller endast minnet af Carl XII, han höll i ära. När t. ex. tanken att fira Gustaf Vasas minne vaknade i Sverge, var han ifrigt intresserad härför, och till monumentet i Utmeland bidrog han själf med en stor tafla af egen hand. I sin privatvåning på Stockholms slott hade han med stor förkärlek samlat en mängd vapen och andra saker, som tillhört Sverges hjältar; Gustaf Vasas stol begagnade han t. ex. gärna för egen räkning; men oaktadt han betraktade alla dessa saker med helt annan pietet än sina andra samlingar, var det dock — vi anföra ett yttrande af en person, som väl kände Carl XV — med rent af »glödande ifver», han till dessa fogade åtskilliga föremål, som tillhört Carl XII. »Hjältekonungens» minne hade för honom såväl som för alla svenskar vid denna tid en symbolisk betydelse, och detta sammanhängde på det allra närmaste just med antipatierna