338 STÄMNINGEN I FINLAND 1863. En union med Sverge, grundad på den moderna förbundsideen, hade visserligen allt sedan orientaliska kriget varit en kär dröm för några få långt gående finska frihetsvänner, men för nationen i dess helhet stod dock inrättandet af en landtdag såsom det enda eftersträfvansvärda målet och som den fullt tillräckliga grunden för Finlands framtidslycka. Den förstnämda riktningen var ingalunda en hemlighet för svenska politiska kretsar. Flera framstående, i Stockholm bosatta finska emigranter arbetade nämligen med ifver på att i Sverge ånyo väcka intresse för den finska saken; och det är ej för mycket att säga, det flera af dessa voro hufvudledarne uti den rörelse, som fick sitt uttryck såväl i Pultavafästen som i banketten för Polen. De blefvo dock inom kort besvikna i sin förhoppning att finna understöd i sitt forna fädernesland, ty Finlands liberala parti offentliggjorde uti Helsingfors Dagblad ett slags politiskt manifest, i hvilket det fordrade neutralitet för Finlands räkning i den strid, som förmodades snart komma till utbrott mellan Ryssland och västmakterna. Detta värkade, såsom en sam- en egen nation; vi räkna oss icke till den ryska; vi skola aldrig göra det. Hvad som uppeldar den ryska nationalkänslan lämnar vår orörd; hvad som kränker vår nationalkänsla, sårar icke den ryska — — — Att sammangjuta adresser från Finland med adresserna från Ryssland, det hade varit att inför Europa förklara Finlands intressen identiska med Rysslands, att i den allmänna opinionens ögon göra den finska nationen till ett med den ryska. Det hade varit att ljuga bort vära bästa känslor, det hade varit att med egen hand beröfva oss det säkraste stödet för våra bästa sträfvanden. — — — Uteblifvandet af adresser kan därför icke häller tolkas som ett vittnes- . börd om bristande tillgifvenhet för vår regerande monark. När Helsingfors borgerskap förklarade, att dess tillgifvenhet för monarkens person aldrig kunde dragas i tvifvel, så talade det uppriktigt och talade det ur finska folkets hjärta. Men när samma borgerskap vägrade att afgifva en adress, så sade det därmed, att finska nationen icke känner sig som ett med den ryska, och också däruti talade det ur finska folkets hjärta. Dess handlingssätt var därför fullkomligt otvetydigt. — — — I dessa uttryck talar finska folkets medvetande om att vara en egen nationalitet i eget land och under egna, af monarken i heliga ordalag bekräftade styrelseformer; dessa uttryck innebära således ingen afvikelse från den laglighetens raka väg, på hvilken finska folket sedan 1809 orubbligt vandrat.