350 STÄMNING FÖR POLEN I SVERGE. framställning flera resolutioner!, hvilka sedermera delgåfvos polska emigrationens chef, furst Czartoryski, hvarefter förhandlingarna slötos med ett ljudligt: lefve Polen! Nästan samtidigt med detta möte väcktes vid svenska riksdagen tvänne motioner (inom riddarhuset af friherre Staël v. Holstein och inom borgarståndet af rådman Björck) om uppmaning till konung och regering, att de måtte värka för »konungariket Polens återupprättande». Oaktadt en och annan tidning manade till politisk försiktighet och varnade landet för att »inkasta sig i förhoppningarnes äfventyrliga härnadståg», uttalade sig dock största delen af prässon i samma riktning som ofvannämde möte på börsen, ofta nog rent af äggande kung Carl till handling: »— — Carl XV:s och grefve Manderströms politik till fördel för traktaternas upprätthållande och den ädla polska nationens folkrättsliga ställning skall här hemma i landet vinna ett allmänt bifall och hälsas med ett jubel, helt säkert lika lifligt som det, hvarmed det kungliga förslaget till representationsreform mottogs; ty intet svenskt hjärta skall kunna afhålla sig från att klappa hastigare, då vårt kabinett ännu 1 Af dessa resolutioner anföra vi följande, hvilka noggrant återgifva den rådande stämningen i landet: »Församlingen vill för att, i hvad på den kan bero, uttrycka sitt varma deltagande för det lika ädla som olyckliga polska folkets oförtjänta lidanden, förklara såsom sin åsikt: att Polens folk blef emot all folkrätt behandladt, då det svekfullt öfverfölls af sina mäktiga grannar och dess land delades mellan dem; att detta folks nu snart hundraåriga protest emot detta våld och dess upprepade försök att återvinna sitt nationella oberoende ej kunna med skål. af någon förblandas med vanliga upprorsförsök, utan äro inför Gud och att vi ej nog kunna beklaga, att Europas öfriga folk ej länge sedan bidragit till återställandet af det polska folkets nationalitet, samt att vi ej kunna annat än uttala den allvarligaste förkastelsedom öfver hvarje försök af en främmande regering att i den nu påbörjade frihetsstriden understödja Polens förut öfvermäktige fiende. Af dessa skäl tillönska vi det för sitt fosterlands oberoende nu åter kämpande polska folket den högstes bistånd under striden, en slutlig seger samt ernående af den nationella frihetens och själfständighetens välsignelser 11