354 BANKETTEN FÖR POLEN. Sverges jord i Ystad hälsades af ropet »lefve Polen», ett tillmötesgående, som varit »lika varmt, godt, öppenhjärtigt i konungaboningen som i bondens stuga — — — Dessa så betydelsefulla vittnesbörd om sympatier för Polen, hvilka nu uttalas på ett så eklatant sätt i ett land, som är fritt, som är lyckligt, och hvars konung städse går hand i hand med sitt folk — — — — — kunna icke annat än frambringa lifligt intryck på Weichselns stränder lika väl som på Nevas — — —.» Man gripes än i dag af en underlig stämning, då man i denna tids präss läser de många skildringarne, huru en stor församling af landets främste män »under tårar af rörelso» sjunger Polens hymn1, — den sång, som samtidigt ljöd öfver hela det polska landet, på bataljfälten såväl som i kyrkorna, där kossackerna vid altaret nedhöggo polska flyktingar, och hvars svenska ord innehålla dessa strofer: Herre, gif Polen fädrens glans tillbaka, Landet låt blomstra, som förtryckarn öder! Låt det igen få fridens hvila smaka — Straffa ej mer! O, se, hur folket blöder! Hör oss i nåd, o Herre, när vi bedja, Skänk oss vårt land, o, slit förtryckets kedja — — — Att man i Polens sak såg liksom en sammanfattning af de rådande nationalitetstankarna i tiden synes bäst däraf, att man vid denna fäst framdrog de hufvudsakligaste af dessa, såsom t. ex. då S. A. Hedlund — Sverges Cobden — under varma ord för Polen talade om Frankrikes och Englands plikt att hjälpa förstnämda land2, då H. Wieselgren ordade om Finland och Aug. Sohlman af Polens strid tog sig anledning beröra skandinavismens idé: förenen eder för att kunna vara själfständiga! Ännu lifligare betonades detta senare af vår kände historie- 1 Öfversatt af H. Wieselgren och utdelad vid fästen. 2 Hedlund hade förut till »polska komitén» framställt det förslaget, att svenska folket borde afsända en stor deputation till engelska folket; — deputationen borde till lordmayorn af London öfverlämna sin adress, hvari man enträget skulle bedja om hjälp för det olyckliga Polen.