GREFVE MANDERSTRÖMS HÅLLNING I POLSKA FRÅGAN. 355 skrifvare, då varande docenten Odhner, vid Upsala studenters fäst för Polen!, då han yttrade: »Det är ej längre blott i hoppets aflägsna fjärran, utan i förvissningens klara ljus vi motse den sköna dag, då — — — en fosterländsk tron reses på Polens blomstrande fält, omgifven af ett enigt folk, omgärdad af en sant nationell bildning, kraftig att tillbakavisa Rysslands eröfringsvandalism och Tysklands kosmopolitiska ofog. Hvem är väl i första rummet detta Polens naturliga bundsförvandt och medkämpe, om ej det unga Skandinavien, inträngdt som det är mellan samma öfvermodiga grannar? — — —» Talarens entusiasm nådde sin höjd i det sedan så bekanta uttrycket: »Går Polen under, finnes det ingen Gud!» Detta allt visar, huru i Sverge skandinavism och antiryskhet fortfarande gingo hand i hand: ett mäktigt Skandinavien, understödt af Frankrike och England emot Ryssland och Tyskland — detta var det politiska ideal, som hägrade för såväl kungen som en stor del af landets tongifvande män. I all denna värkligt ädla och varmhjärtade, men utan tvifvel något sangviniska skandinavism bibehöll Sverges utrikesminister, grefve Manderström, sitt hufvud kallt. Sålunda yttrade han d. 18 mars på riddarhuset under diskussionen angående frih. Stael von Holsteins och herr Björcks nyssnämda motioner följande ord: »Hvad den af friherre Stael meddelade uppgiften om en redan tillvägabragt kooperation mellan flera europeiska makter beträffar, har väl jag, liksom han, härom läst hvarjehanda så väl i utländska som inhemska tidningar, men saknar därom närmare kännedom. Jag kan ej veta, om den värde motionären är i besittning af meddelanden, som faktiskt bekräfta hans uppgift, men af dem, som kommit mig tillhanda, hämtar Jag icke anledning till den förmodan, att — ännu åtminstone — någon öfverenskommelse i detta afseende kunnat tillvägabringas. Den tvekan, som sålunda af de största bland Europas 1 Skalden, grefve Snoilsky, hade till denna fäst diktat sin sköna sång: »Lyft upp ditt hufvud, du arma land», och Sv. akademiens nuvarande sekreterare, C. D. af Wirsén, föredrog värser i mycket såväl antirysk som antitysk anda.