374 SKANDINAVISMEN. hänsyn till Ryssland, hade dock som en klok och opartisk, så att säga mera utanför stående man insett vikten af besläktade nordiska stammars förening. Härmed träffade hans politiska snille en af de jäsande tidstankarna, gemensamhetstanken, hvilken under namn af skandinavism i hans tid såg sin första blomstring. Men skandinavismen var öfver hufvud taget i sin tidigaste början grundad mera på ungdomlig entusiasm, på släktkänslans idé än på värklig realpolitik. Och Carl Johan, som personligen ej kunde hafva någon känsla af förvandtskapets band emellan de nordiska folken, hade ej häller förtroende för detta uttryck af densamma. Att den skandinaviska sammanslutningen, som sagdt — hvad de svenske skandinaverna beträffar — äfven åsyftade att stärka landet emot alla faror från Ryssland, var dessutom något, som sannolikt ej tilltalade honom, enär han ej var okunnig om den misstro, hvarmed ryska regeringen aktgaf på denna rörelse. Skandinaverna å sin sida sågo ej häller, att Carl Johans dem förhatliga och af dem misstänkta politik ytterst afsåg just att stärka Norden, hvilket dock icke hindrar, att den äfven åsyftade att vinna ett stöd för den egna dynastien. Konung Oscar, som med kärlek ägnade sig åt utvecklingen af sin faders i nordisk riktning gående planer, förde dessa vidare framåt. Men han hade från sin barndom hunnit växa in i svensk och nordisk åskådning och skänkte skandinavismen sin sympati, hvarom hans tal på de nordiska studentmötena vittna. Under det att den egentliga studentskandinavismen spelade ut sin roll, utvecklades emellertid själfva idéen starkt i realpolitisk riktning. Efter 1848 hade ungdomens hänförelse lidit ett afbräck; trosvissheten, så säker om seger, var borta, den som trodde målet — den fulla förbrödringen — redan vunnet; de unge talade redan om allt detta som »en vacker dröm». Men själfva tanken lefde än, och medan motgången gjorde den ännu mera till ett mål att kämpa för, tändes en seg, ihärdig kärlek till