FÖRHÅLLANDET MELLAN CARL XV OCH FREDRIK VII. 403 ägde rum, som väl ingen af de båda vännerna anade skulle varda ett sådant för alltid. Knappast fyra månader därefter inträffade Fredrik VII:s oväntade död på Glücksborg. Att det var den hela Norden genomströmmande enhetstanken, som grundlagt vänskapen mellan kung Carl och kung Fredrik, hafva vi redan omnämt, liksom ock att det var denna gemensamma ideala tanke, denna drömda kamp sida vid sida för samma mål, som mera än det rent personliga förhållandet dem emellan lade öfver deras vänskap detta romantiska skimmer af ett fostbrödralag . Därtill kom, att äfven samma tid ställde i andra hänseenden till dem samma uppgifter; till dessa förhöllo de sig båda lika, på så sätt att de med sympati och deltagande omfattade och understödde desamma; äfven detta gjorde deras ställning såsom regerande furstar i viss mening likartad och bidrog i icke ringa grad att närma dem till hvarandra i samarbete. Det har mer än en gång offentligt blifvit antydt — och i Danmark är det ännu ett gängse tal — att vissa så att säga sämre sidor, gemensamma för dem båda, skulle hafva bildat det hufvudsakligaste föreningsbandet emellan dem. En viss sanning ligger det otvifvelaktigt däri, att de fäster, som firades under de kungliga sammankomsterna, ej alltid buro stämpeln af kunglig värdighet. Som vi förut nämt, faller ansvaret härför ej i första rummet på kung Carl. . Man måste härvidlag fästa en ej ringa vikt vid den folkopinion, som växte upp i Skåne, där de nordiska kungamötena till stor del försiggingo. Vid de uttalanden om dessa, man däremot i Danmark ännu får höra, eller hvilka man kan läsa 1 Den uppfattning, vi hört uttalas af en framstående dansk statsman, »att förbindelsen mellan de två nordiska konungarne förnämligast skedde genom frimurarorden, tro vi ej vara riktig. Dock är det antagligt, att äfven detta gemensamma intresse varit en anledning till godt samförstånd dem emellan.