410 FREDRIK VI. ningar, men då detta hände, kunde han en och annan gång förvåna sitt statsråd med slående uttalanden. Han ägde dessutom ganska snabb blick, starkt personalminne och lätthet att i samtal finna träffande, men stundom bitande och hänsynslösa vändningar. De personer, för hvilka han hyste förtroende, hade dock aldrig svårt att underhandla med honom och funno honom då »klok och välvillig»; hans förtrogne förstodo emellertid, att dessa förhandlingar alltid borde ske i »enrum». Men när han gifvit sin hand på något, höll han det också. Han ägde, som sagdt, ej ringa af den äkta danska »spydigheden», och oaktadt han var mycket vänfast, gjorde han dock ofta sina vänner till skottafla för sitt skämt. Om han sårat någon, sökte han dock alltid ifrigt åter godtgöra detta. Ibland kunde det hända, att han liksom åtrade sin rättframhet och tycktes erinra sig, att då han var kung, borde han också spela kung. Han kunde då med en nästan pompös värdighet och i själfkänslan af att vara den siste Oldenburgaren utbrista: »Veed De ikke, med hvem De taler? Jeg er Danmarks Konge!» Men rätt länge kunde han ej hålla ut med denna för hans väsen främmande högtidlighet, och det var honom utan tvifvel kärt att efter dylika scener åter få tända sin väldiga sjöskumspipa. Detta grundlade åter den stora enkelhet, som utmärkte honom, ett drag, hvilket på samma gång det inför hans folk liksom litet försonade hans stora fel och svagheter för att icke säga laster, äfven mycket bidrog att invärka sympatiskt på den svenske grannkonungen. Han var äfven i besittning af en viss godmodig hjärtlighet — en naturlig följd af ofvannämda drag — som i ännu högre grad vann åt honom menige mans tillgifvenhet. Ett enda exempel. En gång, då han som konung 1848 red öfver Holmens bro i Köpenhamn, uppstod det en våldsam trängsel omkring honom. En person fattade då i hans stigbygel för att hålla sig fast vid denna; då konungens adjutant red fram för att hindra detta, sade kung Fredrik helt lugnt och saktmodigt: