FREDRIK VII. 411 »Låt honom hålla sig till mig i dag, så håller jag mig till honom en annan gång.» Af alla de repliker, som tilläggas Fredrik VII, erinrar denna mest om sinnelaget hos hans svenske vän Carl XV. Ansågs denne senare frikostig med ordensutdelningar, kunde detta med mångdubbelt större skäl sägas om Fredrik VII. Han var så gifmild med dannebrogen, att det påstods, att han gärna skulle hafva fäst två kors på samma bröst i stället för ett, och då man en gång gjorde honom uppmärksam på, att högstdensamme allt för mycket likt och olikt utströdde detta hederstecken, säges han hafva svarat: »Om jag kan glädja folk med så litet, så hvarför skulle öjag inte göra det? Och för öfrigt är det ju afundsvärdt att vara konung öfver en nation af idel riddare.» En liten lustig interiör från Bäckaskog vilja vi äfven meddela. Under vistandet därstädes 1863 brukade de båda konungarne, såsom vi vid annat tillfälle omnämt, tidigt om morgnarne vittja ålkistan; ålen serverades sedan till frukost, efter hvilken man slog ett parti kägel. Den korpulente kung Fredrik förmådde vanligen ej kasta kloten, utan rullade dem fram. Som bekant kallas den mellersta af de främsta käglorna »tysken». En gång kom sålunda kung Fredriks klot makligt fram och träffade just denna kägla. »Min själ, slog icke danske kungen tysken», utropade en af de närvarande (Daniel Hwasser). »Min kære Ven, for de Ord maa De virkelig have Dem en Dannebrog», utbrast kung Fredrik skrattande. Och så skedde äfven. Som vi redan antydt, utgjorde kung Fredriks osedliga lif den mörkaste punkten i hans karaktär, och därmed sammanhängde äfven hans olyckliga äktenskapliga förhållanden. För att något beriktiga den uppfattning, man här och hvar hör uttalas angående det inflytande, hans giftermål med »grefvinnan Danner» skulle hafva utöfvat på vänskapen mellan honom och kung Carl, vilja vi i korthet uppehålla oss något härvid.