466 DEN NORDISKA KONSTRIKTNINGEN I SVERGE. öfverdrifter, i stället hänvisade till fäderneslandets historia och sagolifvet såsom källa för motiv till svensk konst. Med anledning af den oro, dessa åsikter framkallade, anslogs af en enskild person 50 dukater till ett pris för konstalster med motiv ur den nordiska myten, och Götiska förbundet fick uppdrag att ordna denna täflan. Äfven Fogelberg deltog häri, och en följd häraf blef den beställning, han af kronprinsen erhöll, att i marmor utföra sina tre kolossala och berömda gudabilderl. Redan 1820 förekom Sandbergs förut exponerade och omtvistade tafla »De tre valkyriorna» på akademiens utställning, och därmed ansågs den nordiskt mytiska genren vara »officiellts erkänd. Samme konstnär var äfven en af de förste, som skildrade svenskt folklif, nämligen med ett par scener från Vingåker. En fläkt af värklighetssträfvan och lyftning hade strukit fram i början af 1840-talet, då Egron Lundgren, Wickenberg, Södermark m. fl. började vinna allt större rykte och ära. Flere framstående såväl fornforskare som literatörer — A. E. Holmberg, G. H. Mellin m. fl. — sammanslöto sig med de yngre konstnärerna och stiftade det s. k. »konstnärsgillet» i afsikt att bilda en föreningspunkt mellan de splittrade konstintressena och »genom en fri utveckling af idéer tillfredsställa behofvet af en mera omfattande estetisk odling.» Detta gille bildades efter sällskapet »Ponte molle» i Rom och utmärkte sig förnämligast genom den i estetiskt hänseende afgjordt nordiska riktning, som gaf sig uttryck inom detsamma. Det åsyftade dessutom äfven att vara en protest mot de föråldrade åsikter och den slentrian, konstakademien ansågs omfatta. Men försöken att bilda en svensk riktning inom konsten afstannade åter. »Närmandet till naturen», skref sedan Wickenberg till Palm, »var hvad man i vår akademiska tid 1 Den framgång, Fogelbergs fornnordiska idealbilder vunno, betygas af det omdöme Thorvaldsen fällde om hans Tor, då han i Rom besökte Fogelbergs atelier och där säg den väldiga bilden; ovillkorligen tog han af sig hatten och utropade: »Ser han saadan ud? Hvor i Alverden har De faat fat paa ham? Kan De gjöre mange af den Slags, saae faa de jo Ret Hjemme i Kjöbenhavn, og jeg faar Uret. Naa, det skal glæde mig att faa Uret.» — — — »Minnesskrift vid hundrafemtioårsfesten i Kongl. Akademien för de fria konsterna» af C. R. Nyblom.