476 KUNG CARL OCH V. DARDEL. »Modellerna till dessa nakna figurer,» yttrade han, »måste ej hafva kostat obetydligt?» »Nej», svarade den unge konstnären, »jag har ajarr stått modell framför spegeln». »Nå, men dessa kvinnor då?» »Ja — äfven för dem; jag har ej råd att betala modeller.» Dardel gick därpå in till prinsen, anmälde artisten och hans ärende, hvilket var att erbjuda den medförda samlingen till salu, och berättade ofvan anförda samtal. Prins Carl blef mycket rörd häraf och fick tårar i ögonen. Det faller af sig själft, att samlingen blef rikligt betald, och den unge konstnären fick uti prins Carl en välvillig beskyddare och gynnare för alltid, så mycket mera, som denne var en hänförd beundrare af de fornnordiska hjältarne och deras bragder. Vi hafva grundad anledning att antaga, det Dardels inflytande på Carl XV:s personliga konstnärsutveckling varit mycket stort, att han åt dennes anlag gaf den första väckelsen; ty den förres anlag för målning och kärlek till konsten vunno gonklang hos den unge prinsen, och det dröjde ej länge, innan han med ifver själf sökte lära sig föra pensel. Han fick dock aldrig tillgodogöra sig akademiens konstundervisning; prejudikat på att en prins besökt konstskolan fanns dock, ty under slutet af frihetstiden hade ej mindre än tre prinsar, af hvilka två sedermera bestego Sverges tron, deltagit i ritskolans öfningar och varit, såsom det heter i härtig Fredrik Adolfs tal den 26 januari 1797, »i kamratskap med flera af dem, som då voro professorer.» Den konstnärliga ledning, prins Carl erhöll, var mera beroende af den enskilde lärarens personliga inflytande, hvarigenom undervisningen naturligtvis led fara att blifva ensidig. Detta motvärkades dock därigenom, att flere hvarandra inbördes helt olika konstnärer anställdes såsom hans lärare. En tysk skildrares ! uppgift, att kronprins Carl under sin första utrikesresa skulle hafva i Rom och Neapel »njutit ett äkta konstnärslif» och i konstnärskretsar därstädes »utvecklat sitt målargenie», torde bero af något missförstånd. Han var 1 George Morin, »König, Dichter und Maler» Leipzig 1875.