514 FRIKOSTIGHET MOT KONSTNÄRER. Hur vänlig han för öfrigt var mot den nya målarskolan, framgår äfven af följande drag. Boklund hade en sommardag hela sin flock, 18—20 unga män, på besök hos sig i sin bostad på Ulriksdal. På f. m. begaf sig hela det glada sällskapet ut i det gröna och slog sig ned på en sluttning helt nära vägen, rökande och språkande. Helt oväntadt kom kungen åkande; vagnen stannar, kungen reser sig upp och ropar: »Boklund, hvilka har du där?» »Mina gossar, E. M.,» svarade denne. »Låt dem då komma upp på slottet och visa dem allt och säg till, att de få champagne!» Han satte sig åter ned, och vagnen rullade bort, åtfölja af ett skallande hurra från de unge konstnärerna, hvilka vid konungens ankomst hastigt sprungit upp ur sin liggande ställning. Som vi redan berättat, uppmuntrade han unga konstnärsämnen med mera än ord. Hans börs försåg dem mycket ofta med medel antingen i form af årliga understöd eller af en större summa för en gång.1 Han lämnade till och med årligen en mindre summa till färger åt fattiga elever vid akademien — ett vackert drag af hans omtänksamma sinnelag. Hjälp i annan form, ännu mera uppmuntrande, gaf han både äldre och yngre konstnärer genom den frikostighet, hvarmed han köpte deras taflor. Hans privata tafvelgallerier vittnade under hans lifstid nogsamt härom, liksom numera »Carl XV:s testamente» för alla tider är ett af landets dyrbaraste och vackraste minnen af den kunglige konstnären och gifvaren. Scholanders strof: »Han adlat ditt värf, åt din konst gaf han klang,» är rena sanningen. Kungens intresse för konstnärerna höjde dessas samhällsställning i allmänhetens ögon, och hans kärlek till konsten gjorde denna modern. Det tillhörde under hans tid rent af god ton att älska konst; diplomaterna köpte konstvärk och millionärerna blefvo mäcenater; alla, som kunde, följde för 1 Sålunda erhöll exempelvis vår kände bildhuggare Alfred Nyström redan under sitt första halfår vid akademien en uppmuntrande handräckning af åtskilliga hundra kronor.