CARL XV:S SINNE FÖR SÅNG OCH MTSIK. 549 han ända till sin död gent emot Gunnar Wennerberg lade denna i dagen, är äfvenledes i annat sammanhang omnämnat. Wennerberg har i företalet till sina samlade dikter skildrat det sällskapliga sångarlifvet i Upsala, och han omnämner därvid särskildt den ökade glädtighet och stämning, som uppstod genom de båda unga prinsarnes — Carls och Gustafs — lifliga deltagande däri. Carl XV bibehöll alltid kärleken till sång — framför allt till svensk studentsång och svenska studentkompositörers värk, Wennerbergs, O. Lindblads, A. F. Lindblads, Södermans m. fl., och ända till sitt slut fann han i sången ett af sina största nöjen. Han kunde knappast vara tillsammans med en person, som var sångare, utan att han ville sjunga med honom, och kom han någon gång oväntadt underfund med att en närvarande ägde sångröst, utropade han merendels gladt: »Kom, låt oss sjunga en duett!» Sången afslöts vanligen ej så snart: »Ännu ett, ännu ett», brukade han ifrigt säga efter hvarje sjunget stycke. »Det är icke en grann röst, som skapar sångaren, det är något helt annat», har en af våra bäste kompositörer yttrat. Och i denna mening var äfven kung Carl en »stor» sångare. Nog ljöd hans basröst någon gång väl sträf, och nog kunde det hända, att den ej alltid höll rätta tonen 1; men han sjöng med ifver, med hänförelse; en sångarsjäl var han af varmaste slag, och sången, liksom konsten, trifdes ständigt i hans närhet. s »Kung Carls sångare» är ett uttryck lika väl bekant som »Kung Carls målare». 1 Med anledning af den fräjdade upsaliensiske sånganföraren Oscar Arpis nyligen timade frånfälle berättas följande karaktäristiska anekdot: Dr. Arpi stod högt i gunst hos konung Carl XV, som någon gång ibland bevistade studentkörens sångöfningar i Upsala. Konungen sjöng själf gärna med i kvartetten, men hade emellertid det felet att detonera, och Arpi hade därför bedt honom att ej stämma in, då han bevistade sångöfningarna. En gång lät dock Carl XV hänföra sig af en favoritkör och stämde in med sin »fältbas». Men den, som genast »knackade af», var Arpi. »Rena b’n i basen, och icke något tornväktarskrål!» röt han och lät kören börja om igen. Konungen fann nu för godt att icke instämma.