CARL XV 8OM IMPROVISATÖR. 555 Nordström bugade. »Säg något ämne?» »Hvad vi här se!» Kungen stod en stund i tankar, därpå började han, först liksom sökande, så med stigande värme, till dess hela hans väsen nästan höjde sig i hänförelse och de stora ögonen strålade. Konstnärsanden hade vaknat, och naturens former, färger och skiftningar fingo lif och ord. Det behöfdes dock ingalunda imponerande yttre företeelser för att försätta honom i poetisk stämning. Han fann ett stort nöje uti improvisationen, och denna vittnade alltid, att han var glad och harmonisk i sinnet. Vid ett tillfälle hade fru Hwasser, som bebodde -en villa nära Ulriksdal, ett par unga finska damer hos sig på besök. Bäst de sutto och språkade en eftermiddag, gick dörren upp och kungen inträdde. Gladt och enkelt slog han sig ned i den lilla kretsen och, lifvad af samtalet, frågade han plötsligt: »Skall jag improvisera för er?» »Ja, ja», ljöd det i korus. »Nå, säg ett ämne då!» »Rosen», sade den ena af de unga damerna. »Fosterlandskärlek», utropade den andra lifligt. Han började sakta, men blef åter så småningom varm — den ena värsen följde på den andra — det sista ämnet var just för honom! Det är gifvet, att många dylika improvisationer ej sällan förekommo vid mera glada tillfällen, då han roade sig med att rimma en liten värs om hvar och en af de närvarande. Bland dylika improvisationer, som vi sett upptecknade, är en, hvilken förskrifver sig från den resa, han med ångbåten Vidar 1856 gjorde omkring södra Norges kust upp till Hardanger. Flere af hans dåvarande närmaste väl kända vänner, hvilka voro med på färden, befinnas här helt oskyldigt karaktäriserade och — karrikerade: v. Dardel, Sandels, »Gillis» 1 Se sid. 110.