556 CARL XV SOM DIKTABE. Bildt) m. 11., och till sist yttrar han helt godmodigt om sig själf: Calle ibland mänskors stim Knappast hittar på ett rim — Många rundt kring honom hurra — Tankarna begynna surra! Flera af sina »improvisationer» antecknade han sedan, och en och annan af dessa återfinnes tryckt i hans diktsamlingar; så är t. ex. »Kvinnan» 1 (smärre dikter 1865, sid. 30) en dylik stundens ingifvelse, med brådskande fart nedskrifven en kväll 1855, m. fl. andra. Det beredde kung Carl alltid stor glädje, då han för någon sympatisk person fick tillfälle uppläsa sina dikter eller uttala sig i mera ideala ämnen; han kunde längta efter och uppsöka tillfällen härtill. En gång var sålunda en af våra nulefvande främste författare, professor Viktor Rydberg, inbjuden till honom till enskildt samkväm. — — — :s«kKonungen uppläste med vacker, klangfull röst ett och annat af sina otryckta skaldestycken. — — — Pet låg känsla och svärmeri i dessa kväden och rösten röjde, att orden gått ur hjärtat.— — — Det uppstod äfven samtal. Så talade man om kvinnan, och konungen uppenbarade — hvad mängden kanske ej tilltrott honom — höga och rena föreställningar om de kvinnor, som han gjort till sina idealer. — — — Man talade äfven i religiösa ting, därvid konungen hänvisade till ett manuskript på sin bokhylla, hvari han sade sig hafva nedlagt sina tankar i detta ämne. Af samtalet framgick emellertid en varmt religiös, åt det mystiska lutande känslo- och tankeriktning — — —». Detta är den allvarlige kung Carl, sådan man finner honom, då han öppnar sitt inre och låter en utanför stående blicka in däri. 1 I forbigående vilja vi anmärka kung Carls ovilja emot nya rättstafningssättet. I juli 1869 hade »Nordiska rättskrifningsmötet» sammankomst i Stockholm och uttalade sig då för flera ändringar i svenska språkets stafning, exempelvis qv. till kv i kvinna, kvälja, kvast o. s. v. »Kvinna med k är ingen kvinna», yttrade kung Carl småförtretad härom.