CARL XV:S NORDISKA DIKTER. 559 Talis Qvalis, Orvar Odd m. fl. — att afkasta trycket från all romantisk vare sig fosforistisk eller götisk strömning, hvilken vid århundradets början behärskade literaturen. Det första, kung Carl utgaf i bokform 1848, var »Fosterbröderna» — öfversatt till tyska: »Die Kampfgenossen» — en nordisk saga i obunden form. Den trycktes endast uti helt få exemplar, hvilka utdelades åt några hans närmaste vänner. Denna »dikt» är för vår tid i literärt hänseende så godt som alldeles onjutbar; den saknar hvarje stymmelse såväl till psykologi som komposition och utgör ett slags kompilation af Fritihofs- och Orvar Odds-sagorna samt Oehlenschlägers Väringar i Miklagård. Rent individuellt sedt, är den dock till och med af stort intresse, ty ehuru den yttre ramen, som sagdt, är mycket litet originell och författaren ingalunda behärskar hvarken ämne eller språk, återfinna vi dock på hvarje sida samma lifligt svärmiska ynglingasinne, som vi förut funnit i de i en föregående afdelning af vårt arbete omnämnda »dagböckerna» af Carl XV; samma 2ideal» framträda här nästan med samma uttryck: tron — så underligt det månde låta i deras öron, som endast ytligt eller blott genom rykten känt kung Carl — på kvinnlig renhet, hälst då den uppenbarar sig i en liten ljuslockig, blåögd kvinnogestalt; tron på orubblig vänskap, på nordisk enkelhet — allt detta, som han bar inom sig och som var honom ett mäktigt behof att få uttala. Strax därefter skref han dikten »En Vikingasaga», hvilken inlämnades såsom täflingsskrift till svenska akademien. Men denna fann dikten visserligen äga »poetisk lyftning, särdeles styrka och lycka i naturmålningarna» samt märkte »djup både af känsla och tanke», men ansåg ämnet »utslitet genom årliga täflingsskrifter ända från Lings tider.» Att detta varit litet påkostande för prins Carl, är otvifvelaktigt, då man vet, hvilken glädje han fann i sin diktkonst och huru varmt han själf trodde på sina ideal. Men om detta hos honom grundlade den ovilja, han hyste mot den höga smakens domstol, våga vi ej afgöra; detta vore dock ej likt Carl XV; äfven om han för ögonblicket känt sig