560 CARL XV OM SVENSKA AKADEMIEN. mer eller mindre ovänligt stämd mot herrarne i akademin, skulle det för honom varit helt enkelt omöjligt att i åratal gömma på en sådan känsla. — Visst är emellertid, att han ej hyste någon kärlek till nyssnämnda institution, liksom ock, att han ingalunda fann något nöje uti att öfvervara dess »högtider». Så t. ex. uttalade han omedelbart efter hemkomsten från akademiens högtid 1865 sina tankar härom i en längre »improvisation», hvilken dock som poem är skäligen underhaltig; att han ej kände sig synnerligt uppfriskad bland de 18 vittre herrarne, är mycket märkbart: T voren spökgestalter blott, men intet mera, Likt tomma högar, utan något fynd däri, Och om I alla samlats att orera, Ej dock däraf man skapat någon poesi. Med allt hvad världen har af flärd och skrymteri Och blifven sälla med att eder själfva rosa, Men tron mig, läggen bort all dikt, all poesi, Då kunnen I ännu som gamla skuggor sitta, När julen sig härnäst till glädtig högtid klär, Och kunnen fritt bland dammiga klassiker titta, Men svenska sången i er samling trifs ej mer. — — —» Vid det följande årets »högtid» blef det ej bättre; han kände sig ännu mera besviken och lättade sitt sinne med en »satir pro memoria mea», hvari alla »ledamöterna» passera revy och få hvardera sin ganska hvassa karaktäristik. Något fanns dock vid detta tillfälle, som skänkte kung Carl värklig tillfredsställelse. Detta år — 1866 — blef nämligen Gunnar Wennerberg vald att intaga en af de aderton stolarne. Det är med sann rörelse kungen ser denne sin käre ungdomsvän i detta lag, och han slutar sin satir i en helt annan ton, än den han i början användt: Den som har sett, hur Fyrisböljan rullar Sitt fria skum mot björkbekransad ö,