562 EN SAMLING DIKTER» AF c. 1863. Att framlägga sina känslor och tankar inför offentligheten hade då ännu ej fallit den kunglige författaren in. Också var han som yngling i början rädd, för att någon skulle få veta, att han i all hemlighet skref värs; på främsta bladet i en af sina första poetiska »dagböcker» (1845—46) skref han till sin dåvarande förtrogne, Eketrä, följande: »Jag har aldrig velat, att man skulle veta, att jag haft poetiska känslor och tankar. Men dessa har jag ej helt och hållet kunnat undertrycka — — —.» På grund af vännernas uppmuntran beslöt han sig dock för att utgifva »En samling dikter» af C. 1863; men i ett litet förord förklarar han, hvarför samlingen utgifvits, på samma gång han i blygsam ton angifver den synpunkt, ur hvilken han önskar se sina poem bedömda, i det han själf antyder de fel och brister, som vidlåda dessa hans »anspräkslösa alster af stundens ingifvelse.» Flera af de i denna samling införda dikterna äro de samma, som förut varit tryckta i de små häftena från år 1858 och 62, men af hans allra första poetiska försök finnes här ej ett enda infördt. De utvalda poemen hafva dock undergått åtskillig omarbetning; då man genomser de af honom själf noga förvarade manuskripten, finner man, med hvilken omsorg och kärlek denna blifvit värkställd, huru mycket nöje detta arbete skänkt honom och hvilken vikt han fäst vid hvarje liten strof. Han har gått tillväga med en värklig författares hela ifver och intresse. Särskildt har formen vållat honom bekymmer, och man ser stundom hela sidor med olika metriska projekt: — = — — — — — — — — —0. s. v. Äfven om de af honom själf antydda literära bristerna varit större, än de värkligen äro, ligger det i sakens natur, att en sådan diktsamling just från denne författares hand skulle emottagas med intresse. Kritiken blef också i själfva värket ytterst välvillig.