DEN FOSTERLÄNDSKA ANDAN I CARL XV:S DIKTER. 567 De större dikterna i samlingen: »Hafsfrun», »Heidi, Gylfes dotter», »En vikingasaga», »Tre nätter, hade, som sagat, redan varit tryckta för att utdelas åt den närmaste vänkretsen. Den första af dessa, den förut af oss omnämnda »Hafsfrun», tyckes mest hafva tilltalat allmänheten, och medan kritiken ganska hvasst och oförbehållsamt klandrade författaren för bristande själfkritik, enär han ej uteslutit den såsom plagiat präglade dikten »Heidi», yttrade den om »Hafsfrun»: »Detta stycke är behandladt med omsorg och på flera ställen fint och poetiskt utfördt. Sjäfva början är målad med en pensel, som dess ägare älskar att doppa i naturens egen färgkopp. — Detta är omedelbar poesi. Det är upplefvadt och kändt, och af minnet, af känslan har diktaren sedan väft denna poetiska slöja, genom hvilken skimrar fram en frisk själ, ett varmt hjärta och ett för naturens skönhet särdeles emottagligt sinne.» De trenne sistnämnda dikterna äro uttryck af beundran för de nordiska sagorna, vittnande om sanningen af hans ord i dikten »Framnäs», då han säger att »— högt jag vördar Sagas ord, Som är ett eko blott i Nord.» I denna senare dikt klagar han också öfver, att de nordiska sagorna just hålla på att bli främmande för folket: 5Den tid som kom, den tid som är, Hur lätt den skämtar bort hvart minne, Hälst om i sig det innebär En fäkt af fädrens trohetssinne! Den lyssnar ej till sagoljud, Men offrar blott åt glömskans Gud!» I allmänhet får man af kung Carls dikter det intryck, att han finner sin samtid med för stor lätthet och ytlighet gå förbi sina fosterländska minnen. / , Hans egen vördnad för dessa framlyser uti hela hans väsen, i hans fosterlandskärlek, hans samlarintresse, hans målar- och diktkonst. Detta intresse för det nordiska utgör en del af honom själf och är, såsom vi förut påpekat, ej en