568 KRIGISK LÄNGTAN I CARL XV:S DIKTER. konstlad, påhängd nordisk skrud. Då kung Carl diktar — eller tror sig dikta — kärlekssagan om den »hyfagra Heidi» och om den »kindfagra drotten» vid Lögarns »lindfagra bugt», är han själf fullständigt gripen af den uppdiktade situationen; för hans medvetande existera hvarken Ling, Tegnér eller Oehlenschläger; de intryck, han af dessa fått, hafva sammansmultit med alla hans egna, med det han håller kärast af allt; han har ingen medveten aning om, att hans egna idéer gå i en af desse skalder förut utstakad fåra. — Betecknande för honom är den roll Tirfingsvärdet — »dvärgaklingan god» — spelar i alla hans nordiska dikter. Detta står i samband därmed, att han vid den tid, då dessa dikter skrefvos — nästan ett tiotal år före deras offentliggörande — lifligt önskade att hafva lefvat med i de tidehvarf, då personligt mod och armstyrka afgjorde segern; han hyste då äfven ett visst förakt för nutidens veklighet, kunde ibland smått förtreta sig öfver eldvapnet såsom hinderligt för den personliga tapperheten o. s. v. — hvilket allt dock ingalunda hindrade honom att, som vi i det föregående visat, samtidigt med stort intresse ägna sina tankar åt den moderna krigstaktiken, hvarom hans militärbroschyrer äfven bära vittne. 1 Framgången af denna diktsamling, vid hvars ordnande Daniel Hwasser var honom behjälplig, har helt visst gladt honom så mycket, att tanken på ett nytt litet dikthäfte snart nog vaknat. Två år efter den förras utgifvande, 1865, tyckes han hafva genomsett alla sina med poem fullskrifna anteckningsböcker ända från 1849 och utvalt det bästa af innehållet till tryckning; efter en grundlig bearbetning har han sedan prydligt och omsorgsfullt ånyo inskrifvit det utvalda i en särskild bok, hvarefter samlingen utkom under titel »Smärre dikter af C.» 1 Huru lifligt han önskade att en gång få föra en armé emot Sverges fiender, är äfvenledes redan omtaladt; han hade säkert drömt om ett »Tirfingsvärd» äfven för. sig, och det ligger nästan liksom en vemodsfull betydelse i den på hans kröningsdag inträffade händelse, hvilken redan då väckte en viss uppståndelse och ansågs såsom ett »omen». Då nämligen kröningssvärdet framräcktes, råkade dess fäste att lossna, så att det måste på stället tillskrufvas. — Detta var liksom ett tecken, att ett segrande tirfingsvärd aldrig skulle komma att blixtra i kung Carls hand.