580 CARL XV:S SORGMOD. Dock, flydda tid, slå rot i minnet, Det ljufvaste, som anden har, Och fläkta svalka omkring sinnet, När kvalmig stund vill dröja kvar. Då dessa bägge granngårdsriken, Mitt gamla minne och mitt hopp, Förena sig vid kära viken, Då vägen går till Eden opp. — * * Det svårmod, som framskymtat i diktsamlingen 1863, uttalas ännu starkare i den från 1865. Den blida nordiska naturen väckte hos den glödande mannen längtan efter att tillägna sig något af dess frid, att ensam fördjupa sig uti densamma; men samtidigt synes i hans själ hafva lefvat en ångestfull smärta öfver att hans eget naturelement stod i strid med hennes harmoni, att han själf stod utanför denna, och ensamheten, den, hvilken hans yttre ställning mer eller mindre ålade honom, ängslade och pinade honom: »du är ensam, och ditt öde ingen makt kan mer förbyta», ty Endast med en barm af sten Kan du undgå lifvets smärta, Och på höjden, kal och enslig, Strålar gyllne härskarkronan.- » Det är säkert ord af värkligt kändt sorgmod, då han till sist utbrister: Hällre lida lifvets smärtor, Än att lefvande förstenas! Och denna önskan fick kung Carl i rikt mått uppfylld. Mer än mången anar, har han fått lida för sitt ofta allt för varma hjärtelag, ty han saknade den lugne, reflekterande mannens sans och bortfördes af sina stämningar, hvilka han ej alltid förmådde behärska. Uti en liten vacker dikt »Till solen» (Smärre dikter 1865) frågar han: