DET TRAGISKA I CARL XV:S LIF. 581 O säg, har du ett hjärta ock, som svider, Som hemlig, aldrig uppfylld längtan tär; Och gripes du också af sorgen, när Du blickar kring en värld, där allting lider. Det är ingalunda någon uppdiktad »Zerrissenheit», som gifver sig luft i dessa kung Carls poetiska utgjutelser; alla de, som personligen stått honom nära, veta, hur djupt det tungsinne var, af hvilket han i själfva värket led. Henrik Ibsen har i en dikt visat sig fullt förstå Carl XV:s öde och lynne; särskildt är följande vemodiga strof träffande sann: Viljen vendt mod Sejersbaner; Viljen länkelagt i skjul; Haanden strakt mod Fædres Faner, Sindet fyldt af Storværksplaner — Flugten stængt af Vindfaldsgraner — Arme kongelige Fugl! — Vingklippt — stäckt i sin käcka flykt, det är hvad kung Carl var i nästan alla hänseenden; det är detta, som gör denne furste, utrustad med så många kroppens och själens sällsynta egenskaper, denne »glade» kung Carl — rätt betraktad — till en i grunden tragisk personlighet. Han var en man med stora drömmar, med vackra drömmar; i sin fantasi byggde han ett gyllne drakskepp af dådstora tankar, på hvilket han skulle styra ut i världen, och tankarne gällde Sverges förnyade stormaktsglans, ett mäktigt och enigt Norden. Hans drakskepp förliste, och hans vinst blef smärta och grämelse, åtföljda af orättvist hån från den nation, han velat räcka sin ärliga hand. I sin bästa mannaålder såg han tillbakaslagna alla sina försök att på den väg, han trodde vara den rätta, höja landets anseende, nämligen genom ett kraftigare försvarsvärk. Han såg sin ende son, hvars hufvud han helt naturligt i sina framtidsdrömmar sett krönt af Sverges och Norges ärorika dubbelkrona, vid späda år nedsänkas i grafven. Han kände fullväl själf, att hans historia var tragiskt