582 DET TRAGISKA I CARL XV:S LIF. präglad genom många ofullbordade ansatser i politiskt hänseende: »Min själ af mörka skyar var omfluten, Ett luftslott var mitt lif, som ramlat kull, Och mina drömmars guld var stoft och mull, säger han själf i en af sina dagböcker smärtsamt härom. Känslan af ett på sitt sätt förfeladt lif gaf åt hans väsen under de senare åren en stämpel af likgiltighet, som dock innerst endast var en mask för det svårmod, hvilket, medfödt och djupt rotadt i hans lynne, af förhållandena fick så stark näring, att det till slut blef den mest öfvervägande sinnesstämningen hos honom. Och denna sorgbundenhet gifver sig ock tillkänna i hans anletsdrag, i mörkret öfver pannan, i tungsinnet uti ögonen, dessa »goda» ögon, hvilkas så ofta sorgsna blick endast förstods af dem, som voro hans värkliga vänner. — Hvarje bild af honom från de senare åren bär denna tunga prägel. Och med hela sin rika, på mer än ett område öfverflödande och delvis storslagna natur var han äfven i rent personligt hänseende en ansatsernas man: skald, konstnär, sångare, härförare, statsman — allt kunde han hafva blifvit, intet blef han fullt ut; han blef ej helgjuten på något af dessa områden, och häri ligger förvisso det ej minst tragiska. Ty hans ställning såsom konung, såsom regent vid unga år, omöjliggjorde för honom hans naturliga och individuella anlags fullkomnande. En privatman får i normalt lyckliga fall följa sin böjelse, får egna lif och krafter att utveckla en eller annan hos honom starkt framträdande sida, får välja sitt kall och arbeta på att nå ett af honom själf utstakadt mål. Carl XV var född till konung, honom gafs ej den mänskliga själfbestämmelserätten, och om hans natur, hans begåfning och böjelser framför allt voro konstnärens, hade detta intet att betyda; något val af lefnadsbana var honom icke tillstadt. För att förstå kung Carl måste man hafva öga att se och förmåga att skatta den dunkla bakgrund, mot hvilken såväl hans konstproduktion som hans regenthandlingar afteck-