DET TRAGISKA I CARL XV:S PERSONLIGHET. 583 na sig. Då skall man ock förstå de många uttryck af svårmod, som framträda i hans poem, förstå, att han talat sanning, då han i en dikt säger: Djupt i mitt väsen Städse en smärta Följt mig på jorden; Du vet dess namn: Saknad den kallas — Vek är jag vorden. — — — Det finnes dock äfven andra orsaker till detta svårmod, som så djupt stämplade honom. Ingen människas själ är odeladt harmoniskt sammansatt; sinnligheten var den breda starka slagskugga, som i kung Carls inre framför allt störde harmonien och, såsom alla veta, allt för tidigt bräckte hans kraft och kroppsliga hälsa. Hans ursprungliga anlag härutinnan kunde ej annat än allt för starkt utvecklas genom inträdda förhållanden. Dessa äro i sig själfva tragiska och sträcka sig genom nästan hela hans lif, allt från hans första ungdom. Det är redan anfördt, huru som kung Carl en gång i samtal med en af vårt lands nu lefvande främste författare och tänkare uppenbarat »höga och rena föreställningar om kvinnan». Kvinnan var i själfva värket för honom ingalunda endast den »kärlekens prästinna», till hvilken själfve skalden Grafström midt i ungdomskretsen vid ett af 1860-talets studentmöten utnämnde henne. Redan som helt ung talar kung Carl ofta och mycket om sitt kvinnoideal, till en början utan att hafva funnit dess motsvarighet i värkligheten, men inom kort med den första allvarliga ehuru ungdomliga kärlekens innerlighet. Han har tänkt sig detta sitt kvinnliga ideal i en »stilla, fin och blyg» kvinnas gestalt, »trofast och hängifven, renhjärtad och god;» hennes »skönaste egenskap — — — heter mildhet, men den som alstrar förtroende, icke lättsinne, ty då har mildheten öfvergått till slapphet», yttrar han vidare. Han uttalar ständigt — äfven vid senare år — sin förkärlek för den ljusa, blåögda kvinnan med den varma känslan,