584 CARL XV:S FÖRSTA KÄRLEK. det fina löjet och det rena barnsliga ögat; på samma gäng omnämner han med en viss motvilja dennas motsats: »den andra söker dig; hvarthän du går, följer hon dig efter; hvad du gör, märker hon till yttersta noggrannhet; hennes öga liknar den tjusande ormens, som lockar offret närmare och närmare till sig.» Sitt »ideal» mötte han, som sagdt, snart nog. Den vemodiga historien om hans ungdomskärlek är mindre känd, men kanske ej mindre fin och skär än någonsin Gustaf Adolfs och Ebba Brahes kärlekssaga. Det antagandet ligger nära till hands, att han med sin i grund och botten trofasta natur skulle kvarhålla outplånliga spår i sitt inre af sin första allvarliga kärlek. Att denna var besvarad, behöfver knappast sägas. Och från denna stund var det »idealet» fick bestämda drag: liten, ljuslockig, blåögd, fin, blid och blyg. — »En ljuslockig mö, enkel som ditt eget hemland, och du ser uti dess stora blå öga en himmel af frid, af barnslighet afspeglad — — — Du, som yfves öfver att veta, hvad styrka, hvad kraft är, vet du icke, hvem det är, som upprätthållor densamma? Tror du, att det är du själf? Nej, det är det ljuslockiga hufvudets bifall, du eftersträfvar, och detta kan blott träffa en man» — — —. Men denna »ljuslockiga» syn försvann snart åter från hans lif, om än aldrig från hans hjärta och minne. Den unga, högättade dam, han så innerligt älskade och, som vi veta, ända till sin sista stund med saknad ihågkom, blef en aktad och högt uppsatt mans aktade och älskade hustru; men ej häller hon glömde någonsin ungdomsdrömmen. Till hennes dyrbaraste minnen hörde sedan de poem, hon fått af den unge fursten: »Till den saknade», Den bortflugna» o. s. v. Och själf talar han ofta i vemodig ton om »barndomsvännen.» Från Malmö 1848, sannolikt strax efter skilsmässan, skrifver han i ett bref »till den jag mest älskade» bland annat följande: »— — Saknaden bor i bådas våra hjärtan. — — — Jag tror mig höra dina hälsningar flyga till mig på vindens vin-