CARL XV:S FÖRSTA KÄRLEK. 585 gar, jag tror mig i hvarje solskensstråle se dina blå ägon — — — När om morgonen jag vaknar, sörjer jag, att drömmens tid är slut! Då var jag hos dig, då smekte jag din ljusa lock, då blickade jag in uti ditt blåa öga. — — — De moln, som hotade vid den tid ödet skilde oss, stå ännu kvar. Hvad de skola bringa, må himlen veta, dock länge ännu kan det dröja, innan vi återse hvarandra. — — —» I hans poem förekomma äfven ofta antydningar om den sorg och disharmoni, hans förolyckade ungdomskärlek orsakade hos honom: »För ödets stormar lifvets fröjder Som vissna blomster falla af: Ifrån de solbelysta höjder Är blott ett steg till lyckans graf. Ty utan kärlek, hvad är lifvet? En natt förutan stjärnors Ijus, Ett eden, plundradt, öfvergifvet, Ruinen af ett nedbrändt hus. — — — Vi hafva redan omnämnt, att uti »Smärre dikter» 1865 förekommer ett poem, »Två ögon», hvilket under rubrik »Ljuset» redan skrefs 1848; det vemod, som uppenbarar sig i denna dikt, kan ej underlåta att göra intryck: O, svaren mig, I sköna ögon båda, Om ej I stammen från ett annat land? Och sägen sedan, att jag er får skåda Ännu på andra sidan grafvens rand — Samma ton och samma inre mening återfinnas i poemen »I drömmen», »Kom tillbaka», »Drömmen», alla i samma diktsamling, ehuru liksom det nyss citerade förskrifvande sig från långt föregående tid. Det är en sammanhängande tankegång i dem alla, som ganska tydligt förklarar det tungsinne, hvaraf de äro präglade. Att kung Carl alltid bevarade minnet af sin ungdomskärlek, framgår af flera smådrag från sista tiden af hans lif. Ett tjugutal af år efter den tid, då, som han säger 1848, »ödet» skilde honom från hans oförgätliga barndomsvän, sam-