556 CAKL XV:S FÖRSTA KÄRLEK. manträffade han under en resa med en äldre kvinnlig släkting till denna. Djupt upprörd, samtalade han länge i ensamhet med henne, och hans tårar runno, då han framkallade minnet af ungdomstiden och den kvinna, han älskat och aldrig glömde. Någon tid före sin död yttrade han sorgset till hennes broder, som fått tillträde till den sjuke konungen: »Din syster har varit min enda kärlek — hade hon blifvit min, hade jag varit en annan människa». — — — Den upprätthållande makt, som ligger uti föreningen med den varelse, man håller kärast af alla, beröfvades således Carl XV uti hans tidiga ungdom. Som en man med eldigt lynne törstade han efter kärlek, efter lidelsefull ömhet; han fortfor alltid att söka efter den »»trofasta, blåögda, ljuslockiga», som kunde motsvara hans ungdomsideal; den kvinna, han trodde motsvara denna bild, utsmyckade han i sin fantasi med alla själens bästa egenskaper, trodde på henne och älskade henne, äfven om hon i själfva värket ej på långt när liknade hans »ideal». I en otryckt liten dikt — till form och innehåll väl värd att bli känd — skildrar kung Carl detta sitt »sökande» efter en kvinna, som kunde likna den saknade ungdomsvännen. Denna dikt lyder enligt konungens eget manuskript sålunda: Rätt mången gång i mina drömmars villa Såg jag en bild så ren, så spegelklar; Dess åsyn gaf min själ en frid så stilla, Och nu jag känner, hvems den bilden var. Det var en vän, uti hvars hjärta bodde En barnslig oskuld med en känsla varm, Ftt fridfullt hopp, som gladt sitt väl förtrodde Till Fadrens kärlek, till Hans allmakts arm. Den bilden log så godt mot mig och lade Sin hand i min, i blicken kärlek låg. Hur väl förstod jag ej, hvad ögat sade, Ty genom ögat jag i hjärtat såg. Men drömmen snart försvann, och fåfängt sökte Jag efter bilden ibland mänskors flock, Med hvarje dag min längtan blott sig ökte, Och hvarje dag blef den bedragen dock.