LÄTTSINNE OCH ÅNGER. 587 Då såg jag dig — djupt i ditt blåa öga Jag genast kände drömmens bild igen, Och i min glädje jag betänkte föga, Att jag var bunden, skild från dig, min vän. — — Detta är vekt och blidt; men bland kung Carls otryckta dikter, både dem, som stå i de på flera håll befintliga dagböckerna, och dem, vi funnit i lösa afskrifter hos en eller annan person af hans forna omgifning, finnes mycket, som blottar en mera robust sida af hans kärleksträngtan. Detta drag försvinner dock så småningom åter i nämnda källor och gifver plats för en ton af leda, af själfförebråelse och dyster sorg öfver egen svaghet: »vek är jag vorden»; — — — »passionens glöd kan hjärtats längtan fresta, men smärta, smärta blir till slut dess lott.» — — — Klart i dagen ligger den våldsamma kamp, han ständigt förde emot sin lidelse, smärtan öfver de täta kollisionerna mellan plikt och lust. Med ånger och afsky talar han ofta om de »yra löjen», hvarvid han varit van, om den mättnad, han fått af »fadda nöjen», af »vanligt kvinnoglam till tidsfördrif!» Det ligger stundom mörk, nästan skärande förtviflan i hans ord: Ack egenkäre! Du har icke vunnit, Om än du inbilsk dig med lagrar klär. Hvad är ditt mål? Du dåre, du ej funnit Nog kraft att bryta bojan, som du bär! — — — De flydda tiders rus och yra nöje Min själ betvingat, den var deras slaf. På ofärdsandens läppar stod ett löje Af hån; jag sorglöst i hans våld mig gaf. I lättsinne förnöttes långa dagen, Knuappt tänkte jag på plikt och ärans bud, Jag trifdes blott bland lekande behagen, Sireners sång mig lockade från Gud! Den känsla, som jag älskade att dyrka, Var brottningen med tidens fina kram, Begrep därvid allenast kroppens styrka Med fruktan att se den bli vek och lam. En hedendom, bekvämt för sinnet spunnen, Mig smickrat, fångat egenkärleken,