CARL XV OCH FRIMURERIET. 593 »Jag hade ingen tro, innan jag blef frimurare», yttrade han understundom. Bland frimurareordens skrifter finnes en: »Föredrag hållna i St. Johannislogen inom Fr. M. O. IX P. R». Dessa föredrag skola enligt uppgift vara hållna af prinsarne Carl och Oscar samt af L. A. Weser under åren 1851—53. Emellertid utgaf härtigen af Östergötland 1869 i särskild bok sina tal, hållna uti Frimurare St. Johannislogen 1853— 1868. Då intet af dessa öfverensstämmer med dem, som stå att läsa i förutnämnda häfte, har man skäl antaga, att dessa senare äro af prins Carl och af Weser. Den sistnämnde var jurist, och de långa, utredande, något torra föredragen i samlingen kunna med tämlig visshet an- liksom ock flera af konungens förtrogna vänner, hade arbetat outtröttligt dag och natt i mera än ett år härpå, tills slutligen det hela var färdigt och afslutadt: pArbetets största del hade likväl den så högt begåfvade konungen själf tvifvelsutan lagt ned på dechiffreringen», tillägger berättaren, —l1— i sina »Frimurareminnen». Uti sin atelier förvarade Carl XV en större samling böcker, manuskript m. m. på olika språk och rörande frimureriet och dess mysterier. Dessa skatter voro väl inlästa, och han bar alltid på sig nyckeln till deras förvaringsplats. De personer, han riktigt höll af, önskade han Hifligt göra till frimurare, öfvertygad som han var om denna ordens stora betydelse, och det hände värkligen, att allvarliga män, som förut betraktat det hela såsom humbug och narrvärk, men för att göra kung Carl till viljes låtit inviga sig i »mysterierna», sedan yttrade: »det var jag, som var en narr». Så var förhällandet t. ex. med riksarkivarien Nordström, hvilken sannolikt ingen skall kunna beskylla vare sig för öfverspändhet eller ytlighet. Men äfven midt under frimurarefästernas högtidligheter gjorde sig kungens enkla väsen gällande. Så berättar förstnämnde frimurare om en fäst, hvarvid han installerades eller invigdes af konungen själf, som i egen person och i allas åsyn var honom behjälplig vid de hemlighetsfulla ceremonier, han ej vågar nämna: »En enastående situation för en man af folket», slutar han denna skildring, »ingen annan än en sådan folkets konung som Carl XV kunde väl ha fallit på en till den grad originell idé.» Carl XV utöfvade äfven stort indytande på frimureriväsendet i Danmark. Fredrik VII var nämligen ifrig frimurare och tog lifligt intryck af sin vän, den svenske konungen. Häraf följde, att de danska logerna, hvilka förut varit organiserade efter tysk förebild, öfvergingo till det svenska systemet, hvarigenom frimurareorden i Danmark nådde en stor utveckling. 38