594 CARL XV OCH FRIMURERIET. tagas vara af honom, medan de kortare på grund af sin lätt igenkännliga stil, lika säkert förskrifva sig från Carl XV. Ett sådant är t. ex. »tal, hållet i tredje graden af St. Johannislogen St. Erik.» Häri uttalas vissa religiösa tankar, som sedermera alltjämt tyckas hafva lefvat hos Carl XV: den gudomliga kärlekens makt att kunna bringa samstämmighet uti det splittrade och förtviflade, att kunna rena anden från jordiskt slagg, vidare om döden såsom ingångsporten till ett fullkomligare lif o. s. v. Att kung Carl uti frimureriet fann sitt religiösa behof tillfredsställdt, må ingen klandra. »Tron vill jag icke hindra hos andra, därför vill jag icke häller, att andra skola afhålla mig från att tro, hvad mig lyster», har han yttrat. Detta hans yttrande är svårt att förlika med den honom grundlagsenligt i paragraf 2 regeringsformen ålagda förpliktelsen att konungen »skall» alltid vara af den rena evangeliska läran, ett lagbud, som väl är historiskt förklarligt, men om hvars öfverensstämmelse med hvad evangelisk och psykologisk sanning kräfver man kan hysa grundade tvifvel. Det förefaller därför högst troligt, att kung Carl skulle känna sig i hög grad bortstött af detta »skall» i en angelägenhet, som på det innerligaste berörde det mest personliga inom honom, på samma gång det är naturligt, att han kunde finna glädje uti att på ett mera frivilligt sätt sluta sig till frimureriets mystiska läror. Carl XV en religiöst anlagd man! Vi hafva sett mer än ett skeptiskt leende angående denna sakl. Man dömer då helt ytligt efter ett eller annat af hans kända kraftiga, ibland något mustiga yttranden, t. ex. då han 1 Mången har med riätta stött sig öfver Carl XV:s ovana och fel att krydda sitt tal och sina repliker med eder; utan att på något sätt vilja ursäkta det, vilja vi dock påpeka, att inom alla samhällsklasser var denna osed för ett par tiotal af år sedan allmänt gängse, och äfven präster skattade åt densamma.