DROTTNING LOVISA OCH HENNES DOTTER. 637 förströ den tillfrisknande. Ett vackert drag af det innerliga förhållandet mellan mor och dotter är, att de, när sjukdomen var förbi och det dagliga lifvet återtagit sin gång, också dagligen växlade små biljetter, i hvilka de gåfvo uttryck åt de tankar, som de ej hunno muntligen meddela hvarandra. Om den själsstyrka och sinnesro drottning Lovisa ådagalade vid alla mera viktiga tilldragelser, som berörde hennes dotter, har en henne varmt tillgifven person, som kände henne väl, så yttrat sig: »Till den store hjälparen i all nöd flydde drottning Lovisa med sin tysta bön; och antingen hon med oro satt i sitt barns sjukrum, eller hon med bäfvan i hjärtat tänkte sig den älskade dottern i en farlig värld, hämtade hon dock af den gudsfruktan, som bodde i djupet af hennes själ, det mod och den förtröstan, som i pröfningens och svaghetens stunder så sällan sveko henne.» Den prägel af ömhet och kärlek, som hvilar öfver Carl XV:s och hans gemåls för- 5 hållande till deras enda dot- pöräldrar 1e dotterter, visar, att de kungliga makarnes husliga lif oaktadt de allvarsamma sorger, af hvilka det hemsöktes, äfven erbjuder glada sidor. Båda voro dessutom allt för rikt begåfvade, för att ej deras personliga inflytande skulle komma att utöfva liflig värkan på hela deras omgifning, äfven om de ej redan genom sin ställning varit de tongifvande. Och tonen, som rådde i deras närhet, var allt ifrån bör-