648 LIFVET PÅ ULRIKSDAL. Sent en afton på eftersommaren 1868 fick drottningen, just som hon stod i begrepp att gå till hvila, höra ljudet af en hvisselpipa från en ångbåt ute på Edsviken. Utan betänkande skyndade hon ut åt sjösidan för att själf taga reda på, om ljudet kom från någon ångbåt, som i den mörka natten ej kunde finna sin väg. Hon ropade med hög röst: »Hå, hå!» Från sjön frågades då: »Hvarifrån kommer rösten ?» På dessa frågor svara kan Vår svenska drottning nu, Den gåtans lösning ock hon fann: Hon trifves ju! Till Ulriksdal i köld och snö En längtan henne drar; När knappt det bär, i vårens tö, Ditut hon far. Hon värmer månget hjärta kallt Och noga räknar ut, Hur det skall räcka till för allt Till lifvets slut. Hon kvistar träden på sin gård Och däraf bränsle ger, Hon tar den lilla i sin vård, Som dignar ner. Och mycket godt så tyst hon gör Uti sitt nya land; 1 Hon vet, hvarför hon kom, hvarför Till denna strand! På glada minnen så jag tänker Och skickar här En liten julklapp, som jag skänker Min moder kär. Då uti Stockholm nu hos Eder Är julefäst, I tankarna jag också beder Få vara gäst! — — —