684 ANKOMST TILL MALMÖ. Det ytterst aftärda utseendet, den askgrå ansiktsfärgen, de matta ögonen, det mot bröstet nedhängande hufvudet, den flämtande andedräkten — allt antydde, att man hade en döende framför sig. Vänligt räckte han dock fram sin afmagrade hand, då han bars förbi det ställe, där dessa herrar stodo. Länge satt han sedan försänkt i mattighet. Slutligen slog han upp ögonen, räckte handen till Troil och sade: »Jag tyckte, att jag såg Klint», hvarefter han vänligt hälsade på denne och baron Cederström. Efter att hafva talat några få ord med den senare, yttrade han: »Det var en obehaglig resa och ett ... hål, detta Aachen.» Mera orkade han nästan icke säga. Det hade varit meningen, att man skulle bära konungen i land, då ångbåten lade till vid Malmö kaj. Men samma stolthetskänsla, som, då han skulle gå ombord å Vanadis, förmådde honom att göra detta utan hjälp för att ej synas allt för svag, uppreste sig åter mot detta förslag; han ville i bokstaflig mening sätta foten på Sverges Jjord och gick också i land, stödd af hofstallmästare Bråkenhjelm och löjtnant Gyllenram, Hvilka äfven följde honom i vagnen till residenset. När ångbåten inlopp i hamnen, hade den vid yttersta brohufvudet hälsats med hurrarop från de tusentals människor. som från hela Sydskåne samlats i förhoppning att ännu en gång få se kung Carl någorlunda kraftig återvända till sitt Sverge. Men då konungen gick i land och folkmassan varseblef monarkens tärda drag och lidande utseende, förbyttes med ens stämningen; allvar och sorg lägrade sig öfver alla ansikten, alla hufvuden blottades, ögon tårades under en tystnad så djup, att ej ett ljud förnams utom konungens egna steg. Denna befolkningens hållning, så olik den lifliga, oförbehållsamma entusiasm, hvarmed kung Carl från sin ungdom alltid hyllats af sitt folk, men icke desto mindre eller rättare Just därför bärande vittnesbörd om djupet af den tillgifvenhet, som ägnats honom, gjorde på honom mäktigt intryck. Uppkommen i sina rum, utbrast han också lfligt till en af sin omgifning: