PÅ MALMÖ RESIDENS. 685 »Vet du, i dag har jag sett, att jag är afhållen — jag tror, att de skola komma att sakna mig, då jag gått bort!» Från vagnen in i residensets förstuga gick konungen till fots; därifrån bars han i sin stol uppför stora trappan af Dardel, Bråkenhjelm och Gyllenram, desse hans trogne vänner, som följt honom under hela den sista tiden af hans lif. Han begaf sig därpå genast in i sängkammaren, ett stort luftigt rum, beläget åt gårdsidan och därigenom alldeles tyst. Knappast trodde han väl, att han inträdde i det rum, där hans dödsläger var bäddadt. Han hade nämligen utsatt sin afresa med extratåg till kl. nio följande morgon, och han vidblef ståndaktigt detta beslut, oaktadt han icke gjorde sig några illusioner om sitt hälsotillstånd. Men hans längtan drog honom oemotståndligt mot hemmet. »Ack, om jag hade vingar att flyga med till mitt kära Ulriksdal och dö där!» utbrast han en gång plötsligt, då han länge suttit i sin hvilstol, stilla och tyst, försänkt i tankar och med den vemodiga, trånande blick, som utmärkte hans sista dagar. På e. m. anlände kronprinsen och kronprinsessan af Danmark. Med sin dotter — den enda af hans anhöriga, som stod vid hans dödsbädd — hade han ett långt enskildt samtal. — Af yttranden, han sedan fällde till en af sina vänner, framgick det, huru hans tankar dröjde vid henne och hennes framtid. Innan hon lämnade sin fader, lyckades det henne att öfvertala honom att dricka en kopp buljong; denna var, jämte en liten bit finhackad skinka med ägg, som han följande dag förtärde, den enda näring, han intog under de sista trenne dagarne, med undantag af mjölk, hvaraf han drack några glas. Ännu en natt åtnjöt kung Carl en sund och stärkande sömn, så att han följande morgon kunde stiga upp, låta kläda sig och sitta i sin stol hela förmiddagen. Utåt eftermiddagen hemsöktes han åter af ett våldsamt anfall af samma art, hvaraf han förut haft åtskilliga, men