Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
742 CAROLINENS MINNEN.
1 minnens nog, när de förut burgna människorna måste
gå från sitt hem, Olof Olofssons stuga vid Mälaren, när läns-
mannen kom och mätte ut stugan.
Vidriga öden följde dem sedan och så kommo de slutli-
gen till Verrnland, där Arvid blef kolare och fick god hjälp
af Axel, en hjälp som han äfven väl behöfde; ty han hade ju
blott en arm kvar att arbeta med.
Men det fanns ingen bostad. Stugorna hade länge stått
tomma och blifvit bristfälliga och Arvid och Axel kunde icke
bygga en ny stuga. De blefvo därför hänvisade till att bo i
kolarkojan, som de något utvidgat. Godt om bränsle hade de
då ; men de kunde icke elda annat än på en stor sten, hvilken
låg midt på jordgolfvet i kojan, i hvilken röken spred sig och
småningom trängde ut genom ett hål i taket. Hela vintern
igenom underhölls elden dag och natt, i annat fall skulle de
stackars människorna icke kunnat reda sig utan hade frusit
ihjäl.
Axel arbetade flitigt och med ihärdighet och hans för-
äldrar kunde icke nog prisa försynen, som skänkt dem denne
hurtige son till stöd och hjälp på deras ålderdom och i deras
nöd. Men nog skulle de unnat honom att få det bättre och
flera gånger hade de äfven sagt honom, att han borde söka
sig annat arbete. Men Axel hade då alltid förklarat, att
han icke ämnade lämna sina föräldrar, så länge de behöfde
honom.
Nu var det dagen före julafton 1718.
Anna, Arvid och Emma voro inne i kojan. Axel däremot
var ute vid milan.
— Hå, hå, ja, ja, i morgon är det jul igen, suckade Anna.
— Ja, hustru. Mycket veta vi ej af julen här, sade
Arvid.
— Förr, fortsatte Anna, hade vi sköna skinkor och kraf-
tigt öl vid juletid och mången afundades oss våra håfvor.
— Ja, det var då det. Men det är slut med de tiderna,
sade Arvid.
— Förbannelsen hvilar öfver oss, sade Anna.
— Säg, att förbannelsen hvilar öfver hela landet, hustru,
så talar du sant, sade Arvid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
