Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I KOLARKOJAN. 743
— Ingen har det väl dock så uselt som vi, knotade Anna.
Nu föll Emma in och rörde i detsamma om elden, så att
gnistorna flögo rundt kring i kojan:
— I egen dock hvarandra och Axel; men jag har för-
lorat allt — allt! Min Harald är död eller fånge. — Är han
död, får jag ej gråta på hans graf; är han fånge, får jag ej
dela hans fångenskap. Jag har det svårare än någon. Jag
är den olyckligaste kvinna i Sverige.
— Många finnas lika olyckliga som du, Emma, sade Ar-
vid. Många mödrar sörja sina söner, hvilkas öden de ej
känna; många hustrur spörja som du, om deras män äro vid
lif eller ej; många fästekvinnor måste i sina hjärtans djup be-
vara minnet af sina fästmän, hvilka konungen tagit och offrat.
Nog finnas många här i Sverige, hvilka äro lika olyckliga som
du Emma.
— Jag skulle vara mindre, olycklig, om jag hade Axel på
en god plats, där han slapp svälta och frysa, sade Anna.
— Den gode pojken vill ju inte lämna oss, sade Arvid.
— Nej, det gör mig så ondt om honom, suckade Anna.
— Hvem kan låta bli att tycka, att det är synd om ho-
nom, sade Arvid. Men vi må dock tacka Gud för, att vi fått en
så god son. Slätt skulle jag med min enda arm kunna stå
mig med att sköta milan. — Men vill pojken gå till bättre
arbete, så skall jag likväl vara den siste att hindra honom
därifrån, det är så visst som amen i kyrkan det.. —
— Jag undrar, om jungfru Elsa Standar skall komma till
oss med julkost, som hon gjorde förra julen, sade Emma in-
slående på ett annat samtalsämne.
— Den Guds engeln, utropade Anna. Hon är de sjukas
och fattigas vän.
— Det är nog gamle majoren på Dahlby också i själ och
hjärta, fastän han är tvär och trumpen, sade Arvid och till-
lade: Jag undrar, om hans fostersöner, löjtnanterna Sivard
och Otto Gyllensvärd äro vid lif, jag.
— Det var ju förr litet väl emellan löjtnant Sivard och
jungfru Elsa, hörde jag för länge sedan, sade Emma.
— Ja, jag har hört det flere gånger, svarade Arvid, och
sist hörde jag Hadar, den gamle väpnaren, tala därom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
