Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allas särskilda intressen liksom voro förenade hos Orvar
Odd, något som ock gjorde honom särdeles lämplig
till följetonist; som sådan behandlade han också alla
ämnen och frågor.
Äfven som reseskildrare intog Orvar Odd en
framstående plats; oupphörligt finna vi honom på resor,
med »kurir till Paris», »med kärrskjuts mellan
Stockholm och Skåne, Helsingborg och Malmö, flyttande
från Sverige till Danmark och från Danmark till Sverige
igen; och som Braun utöser sin harm öfver kärrorna,
sa svär Orvar Odd öfver »dessa trefaldt fördömda
grindar», och påstår i ett af sina många resebref, att han
en gång på två dagar räknat 130 sådana. Han för ett
nästan lika oroligt lif som själfva Braun, kanske ej
utan att äfven som denne tidtals drifvas af ett stundom
melankoliskt lynnes oro.
Om sig själf berättar han i biogr. lexikon, att han
i sin barndom »skydde andra barns sällskap, satt mest
för sig själf» — och i Upsala förde han som student
ett tillbakadraget lif, sysselsättande sig mest med sina
studier och sin fiol — han var mycket musikalisk —
och professor Ljunggren berättar om honom, att han,
då han 1844 träffats af en stor sorg och därför lämnat
Stockholm, någon tid vistades hos en vän i Skåne,
försjunken i djup melankoli och finnande sin enda tröst
i fiolen.
Ett vemodigt intryck gör det, då man läser
slutorden af hans uppsats om Holberg, hvari han säger, att
dennes af honom anförda artikel ej »är den enda
följetong här i världen, som med all sin uppsluppenhet och
lustbarhet alstrats af ett ögonblicks mörkare stämning
hos författaren och — hvad den läsande allmänheten
väl sällan drömt om — ursprungligen tillkommit som
en psykisk sjukdomskur.» Detta yttrande bär
erfarenhetens prägel, och huru sällsynt det är, att Orvar Odd
låter undfalla sig en antydan om sina inre personliga
sorger, så får man dock understundom intrycket af, att
bakom skämtet bor ofta alt annat än oblandad
glädtig-het, och att han, för att begagna Holbergs ord om sig
själf, har »skrifvit de muntraste saker, då hans sinne
varit nedslaget», ty det är hans >kur mot melankoli
att skrifva skämt.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
