Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 4. Grant eröfrar Richmond, 3 april 1865; general Lee kapitulerar, 9 april; Lincolns besök i Richmond; general Anderson hissar stjärnbaneret å fort Sumter; Garrison hedrad; anslag i Södern mot Lincoln; Lincolns mord; allmän sorg; Lincolns jordafärd; mördaren skjuten; Jeff. Davis’ flykt, hans tillfångatagande och sista år; »rekonstruktionsarbetet»; presidenten Johnson; den svarta rasen fri, men rättslös; Ku-Klux-Klan; trettonde och fjortonde amendementet till konstitutionen; abolitionisternas arbete slut; »The Liberator» upphör, 31 dec. 1865; Garrisons afskedsord; den färgade befolkningen erhåller rösträtt, 30 mars 1870; Negrernas nuvarande ställning i Amerika; jäsande rashat; »slafveriets återinförande»; tillståndet i Västindien och å Haiti; negerfrågan ännu olöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommersiellt och politiskt välstånd, i hvilket man icke tillåtit honom hafva någon
del; han beröres pinsamt af att vara utesluten från alla sällskapliga
sammankomster. Han har intet att vänta af framtiden».
Såsom ett exempel på det konsekventa uteslutandet af negrer från alla
samhällsintressen kan nämnas, att Syd-Karolinas författningskonvent förlidet år, 1895,
med 69 röster mot 27 antagit ett förslag, enligt hvilket efter 1898 års utgång alla
röstberättigade måste kunna läsa och skrifva. De röstberättigade måste dessutom
äga en förmögenhet af minst 300 dollars värde. Genom detta beslut komma en
mängd negrer i Syd-Karolina att uteslutas från rösträtt.
»Kardinalpunkten i den politiska trosbekännelse, som omfattas af 99 procent
af Söderns hvite», vi citera åter Clowes efter Kidd, »är, alt den hvite mannen i
alla händelser måste härska, kosta hvad det vill. Det hvita herraväldet gör
tariff-reform, protektionism, frihandel och själfva partiråmärkén till underordnade frågor.
Den hvite, som icke tror på detta välde framför allt annat, betraktas såsom
förrädare och utbörding. Rasfrågan är i Södern den enda frågan af brännande
intresse. –».
Delta gäller, som sagdt, äfven, ehuru ej i fullt så hög grad, om Norden. Det
är ej endast i Södern man håller negern på behörigt afstånd; så måste i Norden
t. ex. en hotellägare finna sig i, att alla hans hvita gäster lämna honom, i fall han
mottager någon af den fargade rasen, och en högt stående ämbetsman kan bli utvisad
från en offentlig lokal på grund af sin svarta hudfärg. Sydstatsförfattares vreda
artiklar öfver de statsmäns »brott», som frigjorde negrerna, emottagas af tidningar
i Norden och läsas af Nordens invånare, och detta icke allenast utan protest, men
med starkt bifall. Så lästes mot slutet af förlidet år i en mycket spridd tidskrift
i New-York en serie artiklar, innehållande jämförelse mellan »diktens och
verklighetens neger»: »Den verklige negern är opålitlig, skamlös, rå, osann, hämdgirig,
otacksam, osedlig. Diktens neger är en godmodig, behaglig, känslig, ärlig, nästan
änglalik varelse. Den förste är en fruktansvärd verklighet; den senare finnes endast
till i inbillningen hos en viss klass af Söderns författare, som borde blygas öfver
att teckna en så tilltalande bild af en djupt sjunken och farlig ras, hvars tillvaro
är en fara för Söderns civilisation». Samme författare betonar skarpt — och
kanske icke utan en viss rätt — det oriktiga uti att vägra kineserna, som äga en
3,000 årig civilisation, rösträtt, men skänka den åt en nyss i djupt slafveri stående
ociviliserad ras. Och tidskriftens utgifvare, en nordstatsman, yttrar såsom sin
mening, att »intet annat än återinfördt slafveri — i en eller annan form — kan
förmå negern att arbeta; därför måste han åter göras till slaf, så vida han ej kan
utdrifvas ur landet».
Dit hän har det alltså redan gått; man känner sig nästan böjd att tro på
ett utrotningskrig mot de svarta — såvida de icke dessförinnan, i det forna
Liberia-sällskapets anda, kunnat tvingas att emigrera. Äfven mera opartiska personer än
Förenta Staternas hvita medborgare hafva ansett detta som den enda möjliga
lösningen af den stora frågan. Så förordar Auguste Comte i sin »Positivistiska
Politik» negerstaten Haiti såsom mönstret och förebilden, efter hvilka man skulle
sträfva, och föreslår, att alla västmakterna som försoning för sina trehundraåriga
förbrytelser mot negrerna skulle bidraga med större summor för anskaffande af
ett amerikanskt öhemland åt de forna plantagenegrernas fria efterkommande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
