Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Större stycken - Mollbergs epistlar. 2 - Djurgården den första Maj - Vistandet på Djurgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fattade sågen med hand och ropade: »vänta, det gäller!»
Bredvid stodo i rad tre långa, grymma gesäller.
Benet det sågades af och nu med träben jag stretar:
Ack! Som fogeln i sky, med möda brödet mig letar.
Aderton år jag var, då drog jag, modig i sinne,
Bort till Finlands kust. Den tid är friskt i mitt minne.
Modren i hyddan grät och tärnan hängde om halsen,
Klagande under sorg. »Nu gäller det annat än valsen,
Lek och löje och spel. För kung och rike med ära
Draga vi gossar ut, att blodiga skjortorna bära.
Snart i sen mig igen, men skulle ock döden mig hinna,
Uti en bättre verld I skolen åter mig finna.»
Seglingen ilade snällt och snart till Finland vi lände,
Kulornas pipande låt mitt blod bland trummorna tände,
Två kossaker jag sköt, och trenne ryssar på näset
För bajonettens styng helt blodiga föllo i gräset.
Men när vintren kom, på öppna slupar vi foro;
Kölden stelnade oss: så kalla vindarne voro.
Mången i vågen fann sin död och många vid åran
Pustade ut sitt lif, som mygg på glittrande fåran.
Och när jag åter kom från böljans isiga floder,
Halfdöd släpande mig, afsomnad re’n var min moder.
Flickan, som älskat mig förr, från famnen ilande flydde,
Och dess darrande blick en kallnad kärlek mig tydde.
Hvem vill älska en man, som matt på träbenet linkar?
Honom tärnornas blick ej mera söker och vinkar:
Derför, mitt träben, du skall bli min hustru och maka,
Trogen mig följa i graf, vid mig på bädden få vaka.
Du mig ej kostar en fyrk, ej tyll och glänsande tyger,
Ej lättsinnig och yr du bort i dansarne flyger,
Följer och stöder din man så mildt på ålderdomsdagen:
Honom lik, ej dig bepryda de klara behagen.
MENNISKOVÄNNEN.
Ack! nu, mitt hjerta, får du då luft
Att vara menniska: o! huru ljuft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
