Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Större stycken - Fritjof och Ingeborg eller Midsommarshelgen - 14. Midsommarsmorgonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rigtigt tokroligt att se tvenne smärta,
Unga gestalter så pinande kära.
»O, du mitt hjerta! mitt älskade hjerta!»
Klang i hvart tilltal ifrån deras mund.
Ja, det såg ut, som de ämnat förtära
Både med hullet och håret hvarandra.
Nå, nå! den saken är icke att klandra,
Om hon i samtycket eger sin grund.
O, hvad det pustades rigtigt minutligt!
Hvitögat vändes mot höjden ej sällan,
Och, när till jorden det återkom slutligt,
Tårar på tårar då tillrade fram.
Äntli’n de satte sig neder vid källan.
Vips, då den längsta utaf dem och tyngsta
Tog på sitt knä den der minsta och yngsta,
Hviskade ömt! »O, mitt sötaste lam !»
Och om sitt lam band han skönaste kransar,
Vatten ur källans kristallurna öste,
Bjöd det att dricka ur stålbeklädt pansar.
Lammet då drack, att det storkna’ dervid.
Derpå med kyssar och famntag man slöste.
Lammet för myggornas närgångna flockar
Sirligt slog ut sina ljusbruna lockar,
Grant de belystes af qvällssolens frid.
Nära vid källranden lammet då bröt sig
Sakta en glöm-mig-ej, nyss uti blomma,
Såg se’n med lamögon milda och fromma
Uppå sin herde och gaf honom den.
Han af förtjusning, oaktadt han snöt sig,
Slog sig för lammet pladask uti backen,
Kyste och knäböjde, ristade nacken,
Suckande: »Det är för mycket, min vän!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
