Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriska dikter - Ljus och frihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och för hvar fridens flägt, som stilla röjes,
I menskoögat darrar gladt en tår.
Det gamla är förgånget, natten, döden,
De hemska dimmor, villan strödde kring.
Med himmelen förbundna våra öden,
En hvar en länk i ljusets klara ring.
Allt blir så fritt, sjelfsvåldigt ej, men enadt
Uti den frihet, ljusets budord lär,
Och menskohjertat skäradt, klart och renadt
Från allt, hvad stoft och jordisk smitta bär.
Väl icke lika ljus till alla faller,
Allt efter sin natur och plats det får.
Med möda strålen genom löfvens galler,
Med lätthet öfver öppna fälten går.
I dalen ljuset sig med skuggan blandar,
På bergets topp det svallar i sin glans,
På molnen sig i guld och purpur randar
Och kring om böljans hjessa till en krans.
När örnen badar sig i solens strålar,
I lundens skymning näktergalen bor.
När stolt i fägring markens törnros prålar,
Resedan blyg sig stält i skuggans flor.
Der floden prunkande på fälten lyser
Och vaggar solen på sitt öppna bröst,
Kring däldens källa svagt en stråle myser,
Tillräcklig dock att skänka ljus och tröst.
Men helt och hållet lottlöst intet väsen
På ljus och frihet blifvit i sin art,
Så litet som af strålen späda gräsen
Och minsta kryp, dem Herrens händer gjort.
Ett mer, ett mindre skiftar om och färgar
Den rika tafla, menskoverlden bär,
Men allt åt sig en skatt af ljus dock bergar,
Som kraft och näring åt dess lif beskär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
